Dag 28: detta saknar jag

Jag bär på en saknad som aldrig kommer försvinna. En saknad som sitter fast i mig. Som en liten ryggsäck på mig. Saknaden av min pappa. I maj har det gått tre år sedan han fick sina vingar och somnade in i en sjukhussäng i ett radhus med tunna gardiner. Tre år har snart passerat och inte en enda dag har det gått utan att jag lagt en hand på hjärtat och tryckt lite för att minska på sorgen i hjärtat. Det tog länge innan jag kunde sakna honom på ett sunt sätt. Nu ler jag ibland. Gråter då och då. Jag önskar bara att han skulle fått träffa Anders. Det hade betytt så mycket.