Livet var så mycket mer skört förra året precis den här dagen. Jag satt där uppe i Norrland med släkt och mådde som ett spöke utan ansikte. Det var hemskt och jag är så glad att jag inte är där jag var, att jag är här i mitt sinne som är mer sammanpusslat.

Saxat från fridafridaa-bloggen för ett år sedan.

"Jag är bunden i min egen ensamhet här uppe. Hänglås som låser min väg. Kommer ingenvart. Med endast tankarna som mitt sällskap. Onda, ångesttankar som äter mig långsamt med sina långdragna skratt och tårar på samma gång. Tomt och ödsligt med tystnaden som ekar högre än kyrkoklockorna som slog på hans begravning idag. Vägar igensnöade, vindar som viner upp flingor i ansikte och över hela kroppen. Fast i min egen kropp. För mycket tid att tänka. Funkar inte i såna här sitsar. Fungerar inte då jag känner mig fast. Inga tidigare flyg finnes. Vill hem. Hem till Sis som ska sitta ensam på julafton och dricka stark glögg och gråta ikapp. Någonting som tar mig ifrån mina egna tankar. London stryket. Inga pengar till det. Plockar vuxenpoäng med beslut om att inte ta ett telefonlån och dra. Klockan stirrar mig i ögonen med sina visare utan att tiden går. Tick,tack låter den om och om igen och jag vill drämma till den med en yxa, få den att sluta visa tiden som inte går. Ångest som tidigare inte dykit upp på det här viset. Stark, kraftig och med en illvilja gentemot den fina julefriden som ska råda. Gäst i andras hus, falska leenden och flyg som inte går att boka om. Vill hem till mina ljus i fönstret, vin med gänget. Tillbaka till soltiden och sommaren. Inga bekymmer, man är lycklig var dag. Vill inte ha jul i år. Utan pappa med massa par som viskar ömma ord till varann. Måste varit i ett töcken förra året då julen inte spelade någon roll. Jag kommer ha snålklappar under granen. Mormor som har blivit gammal och med fler rynkor som räknar hennes tid. Lillgumman säger hon. Att jag fått kicken slog emot mig med en domkraft här där jag inte kan fly iväg till andra eller andras tankar. Framtid, dåtid, nutid. Jobbsökande bagisbrud som inte kan betala räkningarna. Klingar fint. Önskar att burken med lugnande varmed mig nu så jag kunde få en timma eller två med sega och avdankade tankar. Fresh. Nej.
Trodde inte att detta fina landskap med ljuslyktor och snötäckta vägar kunde mosa ner mig på botten. Jag flyr upp till sängen och Tärningsspelaren. Funderar på om man ska testa leva Dice Life ett tag. Läser texter från en vän och förundras över hans egendomliga sätt att sätta ord på känslor, blir stolt. Han är duktig. Borde vilja lite till och försöka. Du kan fina.
Tänker på mamma som får stå ut med mina nedbrytningar som kommer och går med svängningar hela livet. Hur orkar man? Och på mig själv som slungas upp och ner. Dock längre mellan perioderna. Bra. På mina vänner, orkar dom? Fattar dom? Avgrunden är min botten och ytan mitt tak. -Ser scenen då Bella hoppar från klippan och slungas runt i vattnet- så typ. Där i mellan är jag fast. Just i detta nu. Kanske inte om en timma. Måste bara simma lite till."

Nu sitter jag här och har haft en fin kväll med fina vänner och druckit vin och är nöjd. Snart åker jag hem och kramar på de jag tycker så förbannat mycket om.