ord som blir meningar utan mening från frida, jag.

I en bädd av mjuka lakan och lukter som doftar vi, som en fjäder med en spets av bläck vilar jag min lätta hand och mina tankar rinner ner över pappret ord för ord.

Med en ärta längst under madrassen som lovar rikedom om ryggen ropar aj efter en natts sömn.

Som en å med glittrande drycker som viskar evigt liv om du sluter läpparna omkring droppar som droppar.

Med drömmar som ropar efter ögonlocken och din sömndruckna röst som låter som höstlöv som torkat efter månader av regn.

Ljudande ljud från harpor som dinglar ner där uppifrån, spelandes på min vackra sång, kling klang och ljud som inte är sanna ens en gång. Ja, jag drömmer om sagor och skira klänningar och blommor som står i en vas, Caisas favoritblommor tulpaner drömmer jag om. Hopplöst romantiserande i ett blåsigt och töigt Stockholm där mörkret påminner mig om natten. Ja drömmer minsann, pappor som lever och klappar döttrar sina på kinder som har fått fräknar efter vårsol. Jag ser sanningar och lögner och gråter i en mudd. Nu har jag ordat av mig och ska sträcka mig till sängen och kanske ett hjälpmedel för att somna i natt.

Overkligt och drömskt som ett kylskåp från SMEG.

Han åkte tillbaka dit där dom har fint väder

Även fast jag inte gråter så rinner det tårar och det svider på mina kinder. Är det något som gör så innerligt ont i mig är det att säga hejdå. Jag kan inte med det riktigt. Hela kroppen börjar spela spratt och jag vill ligga i fosterställning med kudden som min beskyddare. Att hejdåa någon väcker den björn som annars ligger i ide från då till då.



Hårda kramar och mina ögon som tårades och flöt samman till en gråtgegga när timman var slagen för han att säga hejdå på ett tag och ta sin rutiga väska och sin fina själ tillbaka till Norge och lossningen. Jag ville aldrig släppa taget om hans famn och de där ögonen som ser mig.
Kanske vänjer man sig tänkte jag förra gången vi pussades hejdå på ett blåsigt Gullmarsplan men det gjorde om möjligt ondare den här gången. Kärleken som växer så det knakar gör att saknaden kanske inte blir lika orolig, men den blir starkare.

Oviss, glad, tänk, röksugen, tom säng, lukten av honom, hans mjukisar kvar, mätt, choklad, lycklig, ledsen.

Den avslöjande andningen

Han är här nu. På riktigt. Igår när han kom innanför dörren blev jag alldeles svag i alla leder.

rapport från söder

Jag har smugit mig in i datarummet. Stillar min cyberabstinens en stund medan kaffekoppar klingar ute i köket. Det är underbart här. Igår sjöng och spelade Danne och Håkan och det var underbart. Danne han kan sjunga o spela minsann, det är helt otroligt hur duktig han är. Jag satt helt paralyserad när dom satte igång. Det är liksom alltid lite en dröm för mig att få sitta bland tända ljus med gott vin och gitarrspel omkring. Familjärt och pappaprat som kom så naturligt och lätt. Håkan, han sjöng Med revade segel, pappa o mammas bröllopslåt och sen begravning och då var det svårt att inte bli rörd. Jag har det bra här. Skulle kunna tassa omkring i den här tryggheten ett bra tag. Många omkring, kramar och någon som intar papparollen lite. Det värmer i hjärtat mitt.

På TV varnar man för storm så en försening i morgondagens hemfärd är att räkna med.
Pojkarna ska ta med mig ut på stan ikväll för att göra Växjö. Den ena, Fidde han bor i en lägenhet med ett tornrum.

Den starkaste av alla känslor

Bubblande, spirande, lyckosam, föränderlig, innerlig och tacksam. Det är den. Kärleken. Kärleken till din familj, den villkorslösa, starka kärleken som är huggen i sten. Kärleken till dina vänner. Den trygga, stabila kärleken som ska kännas självklar. Och så kärleken till han du tycker så mycket om. Den nervösa, sköra kärleken som belamrar hela kroppen med små, små kittlande fjärilsvingar. Den som kan göra så ont men ändå vara så varm. Den längtande kärleken som flyttar in i ens själ och hakar sig fast.

Ibland är man rädd. Man är rädd för att kasta sig ut för stupet. Man kanske blivit sårad så illa att man fortfarande inte läkt helt och hållet. Någon kanske gjort en så illa att man tänker, aldrig mer! Det är inte värt det. Där har vi alla varit. Alla har vi gråtit kudden blöt och inte kunnat andas för hålet i hjärtat stulit vår luft. Det är sorgligt. Men, det alltid så passande MEN:et. Men det finns lycka där ute. Det finns kärlekar väntandes just på dig. Han letar precis som du och när ni träffas och allt hamnar i den där overkligt lyckliga sagan, flyt med.

Jag skrev en gång till en vän när hon frågade hur jag mådde, att jag flyter med fastän det är stormigt vatten. Och precis som alla floder eller stormande hav finns ett lugn längre bort. Att rida ut stormen är inte bara en klysha, den är verklighet.

Jag vill bara ta tillfället i akt och hylla kärleken. Kanske är jag uppe i det blå med min egna nya kärlek, kanske kommer jag ligga och krama en kudde snart. Man vet aldrig. Man vet aldrig hur livet och framtiden kommer att te sig. Så lyssna noga nu. Lev idag för det är idag du andas det syre du andas just i detta nu.

Ps. Lyssna på Håkan medan du är kär och medan du inte är kär också. Han kan alltid hjälpa till.

Vi har makten

Är det bara jag som känner mig sådär totalt maktlös och ytlig på jorden när jag ser detta.

Rysningarna stegrar sig längs ryggraden. Dock släpper dom när Enrique sjunger och förstärks när LL Cool J kör sin grej. Men se detta vänner. Lyssna, tänk, skicka det där sms:et till Rädda Barnen och skänk pengar. En 50-lapp är ingenting för oss men när många gör det blir det en summa som faktiskt kan rädda liv. Katastrofen i Haiti har inte kommit mig så mycket under skinnet för rabalderna la sig relativt snabbt i vårt vinterland. Förmodligen för att det inte var svenskar inblandade. Men tänk, en hel befolkning raserad. Döda, skadade, skakade, rädda människor behöver vår hjälp. Vi kan inte blunda för det här. Det är i såna här situationer när det slår mig jag börjar tänka på vad jag som individ kan göra annorlunda. Det finns så många där ute som har ett liv utan att leva. Det gör mig ont och om en 50-lapp är det som behövs för att döva mitt eget samvete, so be it. Tänk på barnen i Afrika fick man höra till bristningsgränsen när man var liten. Det skämtas, skojas runt, tjoas kring den meningen men den har betydelse. 16 miljoner barn dör varje år av svält och här sitter jag och ojar mig för om jag kommer ha råd att vara ledig i sommar eller inte. Man är så otroligt liten i den här världen, men det betyder inte att man inte kan göra skillnad.

When it's time to lend a hand, to life, the greatest gift of all.

Skänk nu pengar, tänk inte bara, gör det.

man ska inte hålla på med droger I'll tell ya

Hans knän svider av brännmärken och nacken krampar efter allt häng över toastolen och kräket som kommit ut. Svärtat ner vattnet och krampat tag i den plastiga sitsen omkring. Rädd för sin egen rädsla och han fortsätter sitt maraton med tömd mage och herr ångest på besök som bara raserar hela korthuset som en fjäder i vinden. Skrämd av sin egen skräck och han blundar men ser tydligare. Irrar omkring som en pundare på tjack. Är en pundare. Ångest på sidan av armbågen och han kliar så det blöder en stund. Sterila väggar och ett ljus som dansar försynt långt bort. Han vänder ut och in på magen i hopp om att få svaren att uppenbara sig men det hjälps inte och istället stoppar han huvudet i mikron för det inte finns ett annat sätt. Tillslut är allting slut och hans lemmar i kroppen är borta för evigt och han kan aldrig stå rakryggad för det han gjort. Ser sig själv i spegeln och tittar in i fönstret till sin själ som inte längre är ren. Hans socker smakar inte längre sött. Hans armar är sargade, hans vener befläckade. Han silar lika självklart som du sover. Hamnar i det svävande eutopiska, euforiska lyckorus inne på en toalett med tömd mage och kräk på golvet. Hans tankar smeker kinderna rosa av barnhänder som klättrar längs ryggen och han lockar sin frus hår mellan fingrarna. Världen blir mindre och när ambulansen hittar honom i trasiga strumpor på en kall toalett är han redan en ängel.

Så det kan gå när man inte sköter sig.

This is the day of our lives

So i was thinking this morning. I thought about alot of stuff, as usual. I am a thinker in to the bone marrow, don't actually know if that saying exists in English, ända in i benmärgen. But anyhow, so I'm a thinker. I think alot. I sometimes thinks things over way too much. But this morning I thought about life and it's enormous assets. We live in this soon to be dead world and I can easily imagine that a big per cent of people is unhappy. Right? We have times in our lives when everything is a big mess and totally fucked up, but not always. Some people just makes their life a big ekorrhjul of sadness or madness. I think that we should appriciate life more, celebrate life way more, live our lives to that extent that when we are 80 years old we should die from tiredness. As I wrote a couple of days ago I can be very inrutad in certain things, like now. I have a small panic lingered around me about money and if I will be able to travel this fall. I think about it constantly and it makes me go nuts. Today I came to the conclusion that if I wont be able to save that amount of money that I thought from the start, I just wont. Then I will either prospone the trip or I will have to exept the fact that I can't go. In any case I will be proud of myself that I don't spend a krona extra. I am a real Snål-Verner and thats a new side of me. I will do my best and pray it will be enough. So folks, heja livet! Man lever bara en, två gånger. Think of that when you're crying about those shoes you can't afford. A parenthesis : You can cry about stupid things like shoes and stuff sometimes. It's perfectly ok. Men kom ihåg, livet du lever just nu kommer aldrig tillbaka. Aldrig.

hej hej pappa ja bor här nu

Hej Pappa!

Var ett tag jag skrev till dig, men nu har jag två saker jag skulle vilja ta upp. Dels så fann jag på ett USB-minne, det är en dutt man ploppar in i datornm bilderna från Götet den där underbara helgen vi hade precis när du hade fått dina första cellgifter. Du var trött men det blev fint ändå. Minns du hur alla satt tillsammans och sjöng där hemma i Mölndal. Jag filmade det men du var inte med, hade hoppats det lite. Jag tittar i alla fall på bilderna och minns dig. Du hade din fina tröja som jag hade köpt till dig. Den har jag nu. Jag grät första gången jag tvättade den för den slutade lukta du.

Den andra grejen jag ville säga är att jag och mamma åker till Växjö i helgen. Till Håkan och Bettan, vi åker utan dig och det kommer vara konstigt och ledsamt men också roligt, jag kan tänka mig att det kommer bli en helg i känslornas tecken. Vi kommer sakna dig varje sekund och jag kan bara se hur du och Håkan hade hållt på busat och knäppat er om du hade varit med. Så du inte ska känna dig utanför pappa så lovar jag att viska hur mycket jag älskar dig ett par gånger i luften. Du behöver inte svara, jag vet att det inte var så lätt att säga för dig.
Jag älskar dig, älskade dig.

hela grejen med semlor

Då gör man högskoleprovets orddel på svenskans sida.
http://quiz.svd.se/?sTid=163
Gör den. Jag fick 12 av tjugo. Inte så bra. Men kanske okej, det gör liksom inget. Man kan inte vara bäst på allt. Jag är rastlös. Den välbenkanta känslan av repajobb har infunnit sig. Nada. Det ringer lite, det frågas lite, jag ler lite, sitter lite.

Har träningsvärken Arne i rumpan. Jag tror jag slog världsrekord i utfall igår. Jag hivade stången över axlarna som det vore på liv och död. Det gick riktigt bra igår och med mitt fortsatt mätta jag så ska det här nog göra gott. Jag är så glad över att jag går omkring med en konstant, nä nu överdriver jag, men nästan konstant mättnadskänsla. Det är ju vad jag drömt om. Jag hoppas den aldrig släpper så jag blir smärt som en liten snärta! Iaf kom hon den stora repanbrudan till mig bakifrån, hon ambushade mig med en tallrik med semla och scones med marlmelad. Ät. Jag fick panik, sa att jag var mätt, klappade mig på magen. Vojne, vojne åt för mycket lunch. Nej. Ät. Jag såg min chans när hon gick på toa. Sprang för livet till köket och hivade ner det i papperskorgen, jag hann precis tillbaka i tid med min tomma tallrik och hon tittade på mig och sa. -Du var mig en glupsk en. Så skrockade hon.
Got ya, tänkte jag och lutade mig tillbaka på ett mätt sätt. Själv åt hon två semlor, en framför mig och en i smyg, det såg jag när jag tittade in i köket.

http://www.algonet.se/~sv/semlaguiden.htm
Här kan ni hänga om semlor är er passion.


Hon håller inte på med semlor.

När någon som inte finns håller på retas eller nåt

Det är en konstig dag. Ni vet när känslan i en är konstig fast man inte kan hitta vad som är konstigt. Hände två saker i natt som var rätt obehagliga. Kanske är det. Jag ska berätta så får ni välja om ni vill tro mig eller inte.
Igår när jag skulle sova så tänkte jag av någon outgrundlig anledning på min tavla i hallen på den söta mangatjejen. Jag tänkte att den skulle trilla ner och gå sönder. Jag såg det framför mig. Alltså hur den föll. Sen tänkte jag lite på Anden och det faktum att han kommer på söndag. Han kommer. Jag blev pirrig, glad, nervös, rädd, lycklig, tja det var en salig blandning av känslor som dök upp. Jag tänkte, åh herre gud vad ska jag ha på mig och sånt. Jag blev helt enkelt väldigt tjejig. Sen började jag tänka på mitt lås till ytterdörren. Jag tänkte att det var coolt att jag har ett sånt där lås dom har i filmer. Så blev jag nojig att jag inte hade låst så jag gick upp och titta. Det var jättelåst.
Kl halv fyra vaknade jag av ett jättebrak. Det lät som nånting föll till marken. Eftersom jag vaknade av det trodde jag att det var något i en annan lägenhet. Jag var för trött för att reagera eller rättare sagt agera. När klockan ringde i morse gick jag med trötta steg upp. Ut ur sovrummet och in i hallen. Där låg tavlan på govlet. Inte trasig dock men den låg där. Jag tittade även mot dörren och såg att mitt coola lås inte alls var låst. Därav den konstiga känslan idag. Läskigt.

Men annars, annars är det bra. Jag längtar så mycket efter helgen i Växjö med fina familjen Jonsson. Jag längtar så innerligt mycket efter söndag då jag efter mer än en månad får se min fina Anden igen.

Book it

Jag ska göra gamla bloggen till en bok. Det kan man för intresserade på vulkan.se. Ibland kanske jag drar in gamla inlägg som står min varmt eller kallt för det känns bra och jag vill kunna se de här när den andra försvinner.

Brunch på kvarnen med obscena mängder mat med mamma o Martina. Kommer aldrig mer bli hungrig. Åt nog mer idag än jag gjort på en vecka. Det var urgott och tjusigt med gubbröror och pannacotta. Jag åt två. En för mycket kändes det som i hjärtat sen. Tappad kontroll en alla hjärtans söndag.

I morgon ska jag jobba. De var ett tag sen.

Hepp!

Du är så perfekt lång

Idag är det alla hjärtans dag ute i världen. Massa kärlek avslöjas och ges till pojkar och flickor. Idag kanske hon sitter och stirrar på telefonen och hoppas han ska ringa medan han har storslagna planer och bygger ett hjärteland hemma hos sig för deras middag. Idag får någon där ute en hårslinga lagd bakom örat av hans händer och sen viskar han orden för första gången. Idag kanske någon skriver ett hemligt kärleksbrev till en pojke där det står - The first time you kissed me I lost my legs.

Jag älskar dig sägs på hundra språk idag.

Jag romantiserar denna dag i smyg. Älskar alla töntiga hjärtan som hänger i skyltfönstren. Fick ett av Anna i förrgår. Blev fnittrig. Trots att jag egentligen tycker bättre om romantik i andra former än utströdda rosenblad och sånt, när jag tänker på det skulle jag nog skratta om jag fick rosenblad utströdda på sängen. Men i alla fall, på alla hjärtans dag är alla töntiga saker okej.
Så kärlek till er där ute, Caisa, Lisa, Frugan, Fantomen, Mamma, Lena, Lindhe, Rangmar, Anna, Mr. Hemlig och ni jag glömt. Men! Mest kärlek till min overkligt fina Anden. Hundra ballonghjärtan och pirr i magen.

Ibland är jag så totalt fyrkantig. Det är en brist hos mig. Jag rutar in mig i något och kan sedan inte släppa fokus på just det. De stunder eller gånger det är något positivt är det en fördel få förunnat. Då är det guld och gröna skogar och paljettregn och glittersnö hela vägen. Men, de gånger det är något som får mig att plocka fram destruktiva Frida, typ när det gäller bantning eller sånt så är det uppåt väggarna dåligt. Då gräver jag in mig totalt och kan inte se utanför ramarna. Som nu. Har signat upp mig på ett nytt jobb. Tummen upp för jag har fått jobb. Jo visst är det så. Men istället så ser jag mörker framför mig. Jag ser den kassa lönen. Jag listar alla de dåliga sakerna och kan inte stryka en enda. Jag rotar in mig, tänker, analyserar, disikerar sönder hela grejen och hur mycket jag än försöker krossa glaset runt de här väggarna så går det inte för sig. Nepp. Det måste ridas ut. Deppas ur kanske man kan säga. Den sidan skulle jag helst vilja kasta i sjön. På nåt sätt bara kom det en enorm kraftvind emot mig igår och jag landade utan mark under fötterna. I otryggheten. Ni vet, när saker och ting inte är utstakat. När man inte ser längre än en bit framför sig. Som när man åker bil i regn. Jag är ju i grunden en impulsiv person, jag har planeringssvårigheter så det heter duga men jag vill ändå alltid ha lite perspektiv och realiteter att luta mig emot. Nu har jag bara tappat greppet. I just lost it för att citera Dubben-D.
Jag saknar pojken min så mycket att jag inte längre orkar sakna honom. Jag är som ett timglas i väntan att bli vänd på. Tanka, tanka, tanka närhet. Tur att Anna varit mig nära och killat mig på handen och sovit i min säng så man kan känna ryggen som stöd när man ligger ändnatt. Trodde, ville tro att jag var starkare än detta. Att jag hade lite mer ballar i mig. Gillar inte att vara sådär in i bomben sårbar och naken. Nä. Inte för jobbprobs och killprobs. Bara för sorg och andra saker det är okej att gråta över. Jag får väl också försöka inse och förstå som mamman sa att hela grejen med Anden och saknaden får mig att sakna pappan också. Det kanske jag inte hade velat tänka på innan kloka mor sa't.

ordtanke

Kär. Tokig. Glad. Rastlös. Rofylld. Trygg. Ovetande. Shoppingsugen. Heja blogspot. Längtar. Saknar. Kittlas. Oro. Lust. Passion. Sex. Ceylonte. Prickiga klänningar från Beyond Retro. Lindhekväll. Lördag. Fika. Träna. Smal. Tjock. Jobba. Hej. Löning. Ostfrallar med obo'y. Vilket vackert väjdär. Konsert. Solnedgång. Uppgång. Trappa. Cigaretter. Mamma. Faster G. Faster G. Faster G. De andra. Spöken. Alice i underlandet. Bio. Öl. Vitt vin. Balkonger. Sommarkyssar. Fräknar. Rosiga kinder. Liljor i en fin vas. Picknick. Lådvin. Vågor. Kanske bada. Långdistans. Kort stans. Ses igen snart. Alltid. Aldrig. Nutid. Dåtid. Framtid. Baktid. Moccarutor med extra mycket gegg. Hungrig. Vill inte. Revben. Näsa mot näsa. Lukten. Hår. Skor med fina remmar i flätat läder. Bohemsommar. Ingen BH. Långa klänningar. Kjolen. Blommiga burkar från andra livstider.

Ba lite tankar.

Lillefot

Den finaste blå

Himlen är blå precis som vattnet vid strandkanten i länder långt bortom Sveriges gränser. Jag står i solen och den värmer mina kinder. Dansar min väg ut. Håkan håller mig sällskap med hans tidiga, skuttiga verk. En vän med en bil och jag är mycket goda vänner en vacker dag som denna. Hoppla, heja solen. Snart är det vår. Snart är det gott vin på uteserveringar en eftermiddag. Snart är det premiär för Snaps och de välbekanta korgstolarna och de smutsiga filtarna som man öser över sin kalla kropp då infravärmen inte räcker till. Snart duckar man för folk man inte vill träffa på under de stora parasollerna på medis. Snart agerar man wingman till en kompis då hon eller han ska spela oberörd för ett gammalt ligg. Jag vet minsann hur de går till. Uteserveringarna, döden för alla walk of shames, livet för de som inte ännu funnit nån.

Kan vi inte gå till Snaps för han är där?
Mäh åh, jag kan inte gå till Snaps för han lär ju vara där.
Vi kan ju alltid kolla Snaps, han kanske är där?
Tror du vi kommer träffa på honom ikväll?
Shit, där står han. Hur ser jag ut? Kollar han hitåt? Har han sett mig?

Såna där grejer behöver jag inte bry mig om längre. Såna där bekymmer som är underbara och hemska på samma gång. Nej, sånt lägger jag åt sidan den här våren. Den här våren är jag någons flickvän.
Solen gör mig glad.
Puss.

han var min bästa.

Var just och såg Up in the air. Bra film. Sevärd. Jag höll på särskriva sevärd. Se värd. Den var sorglig. Sorgligt hur människor nöjer sig med ensamheten. Man är alltid ensam. I slutändan alltså. Men att aldrig luta sig mot någon. Att aldrig våga släppa marken under fötterna och falla. Att aldrig tro att du blir fångad. Det är sorgligt. Många människor går nog ett helt liv utan vetskap om hur närhet känns. Att bli bränd, dumpad rakt ner i rännstenen det tror jag är nyttigt. Att känna hur någon faktiskt vrider om kniven rakt i hjärtat och lämnar en att förblöda det behöver vi uppleva för att värna om den dagen då kärleken fångar oss och stegen blir fjäderlätta och hjärtat ihoplappat. Precis som ett lapptäcke. Ihopsytt med minnen som alltid finns kvar. Men helt trots ärren från stygnen. Jag blir alltid fundersam och går långt in i mitt djup när jag ser, läser, här saker som berör mig. Jag funderar på livet och vad det är utstakat att bli. Om det är utstakat eller om man gräver sin egen väg. Om det finns en mening, om ödet existerar. Tänk om det inte hade hänt, tänk om, tänk om, tänk om. Får så ibland och blir knäpp precis som när jag tänker på rymden.
Tänker på om pappan min hade levt idag, var jag hade varit i världen. Gjort, tyckt, hur jag hade levat. Vill uppleva hans händer en sista gång. Vill sudda bort bilden av hans döende kropp i en lånad sjukhussäng. Hans blå ben som sa, nu stänger vi ner Staffan. Tänker mycket på den dagen i såna här situationer när jag blir berörd. Tänker på den vätta topsen vi strök längs han läppar så han skulle få i sig vatten. Hör morfinpumpen belamra honom med dövande medel. Puts, väck ångest. Tänker hur han tänkte. Tittar på kort. Försöker höra hans röst. Försöker höra när han säger Lillknodden. Blir glad, saknar bra. Tänker på hans blåa piké. Bajen. Mjukisarna. Hur han tog sina sista andetag med mig och mamma vid sin sida. Släpp taget pappa.
Försöker minnas honom utan sjukdomen. Svårt, svårt. Förträngt. Antony sjunger Knocking on heavens door på repeat. Måste hitta fria flyktvägar till paradis snart. Måste bort en liten stund från verkligheten och samla ny kraft till en vardag. Storm säger väderprognosen här inne. Sol säger jag och kontrar.

drömmen om sommaren

Vi vandrar med berusningen i benen tillsammans. Gänget. Längs Hornsgatan börjar solen klättra sig uppåt igen för att belysa om att det är tidig morgon. Månaden är juli och värmen smeker våra kinder som saltvatten längs ryggen. Du hoppar upp på någons rygg och vi skrattar högt. Böjer oss fram och stannar upp av skratt. Skinnarviksberget ekar tomt och i vår gömma hittar vi några överblivna vinare vi korkar upp. Någon dansar i periferin, en annan kysser. Blundar och ser ljuset. Lyckan. Samtalen börjar ebba ut och vi ser på utsikten i tysthet. Vet att kvällen snart måste vara slut trots att vi mjölkat ut den allt vi kan. Du har händerna på mina knän och sitter samtidigt framför mig på huk. Ber att få smaka på min sista cigarett, den som är sådär god i varje bloss. Den cigaretten som övervakar. Den man röker i tystnad och iakttar de andra. När du är klar sätter du tillbaka den i min mungipa och dansar en bit bort. Visar med händerna att du vill att jag är med. Dansa med mig viskar du i vinden. På ostadiga ben reser jag mig upp och fnittrar när jag snubblar till. Vi dansar tätt till någons mobilmusik, samma visa spelas om och om igen och du lägger din hand kring min midja. Andas ditt hår, din lukt. Alkohol och cig. Det luktar gott, sommar.


Då är det sommar när man drömmer drömmar som blir till verklighet fredagen efter. Om vi väntar nu så kommer den snart ska vi se. Då blir den här drömmen till sanning.

Känns konstigt att blogga på en ny plattform efter mer än fyra år på blogg.se
Känns konstigt att allt inte ser likadant ut. Anamma förändringar säger mamman ofta. Byt plats runt matbordet och gå inte samma väg från Konsum.

Jag har tid över. Överbliven tid som spenderas i mitt eget sällskap och där tankar blir till liv. Många tankar på hur framtiden kommer att te sig. Vill sia, se, vill veta. Att jag är en människa med kontrollbehov, det tror nog inte många. I den delen av mitt liv som har med ekonomi och annat trams att göra finns det ingen kontroll men ni vet ju, ni har ju varit med mig i många år. Känslor och planering av känslor, det ruckar jag inte helst på. Trots. Nu är vägen min inte skottad, jag ser inte genom dimman ännu. Spännande, ovisst, skrämmande.

Saknar min fru och min Anden idag.

Tittade på Himlen kan vänta -ett år senare nyss, på SVTplay och blev täppt i näsan av alla tårar. Relatera. Acceptera. Aklimatisera.
Jag kan inte skriva på grunt vatten. Jag måste alltid leta mig till det djupa. Kanske blir det bara en oskyldig flört med blogspot. En liten fristad i storstan.

Hej hej

Hej!

Jag börjar på ny kula. Året är ändå 2010. Möjligheternas år.

Känns precis som det gjorde när man var liten och bytte dagbok. Som att man var otrogen eller smusslade med något förbjudet.

Paljettregn och dårdimpen.
Hepp!