Ibland är jag så totalt fyrkantig. Det är en brist hos mig. Jag rutar in mig i något och kan sedan inte släppa fokus på just det. De stunder eller gånger det är något positivt är det en fördel få förunnat. Då är det guld och gröna skogar och paljettregn och glittersnö hela vägen. Men, de gånger det är något som får mig att plocka fram destruktiva Frida, typ när det gäller bantning eller sånt så är det uppåt väggarna dåligt. Då gräver jag in mig totalt och kan inte se utanför ramarna. Som nu. Har signat upp mig på ett nytt jobb. Tummen upp för jag har fått jobb. Jo visst är det så. Men istället så ser jag mörker framför mig. Jag ser den kassa lönen. Jag listar alla de dåliga sakerna och kan inte stryka en enda. Jag rotar in mig, tänker, analyserar, disikerar sönder hela grejen och hur mycket jag än försöker krossa glaset runt de här väggarna så går det inte för sig. Nepp. Det måste ridas ut. Deppas ur kanske man kan säga. Den sidan skulle jag helst vilja kasta i sjön. På nåt sätt bara kom det en enorm kraftvind emot mig igår och jag landade utan mark under fötterna. I otryggheten. Ni vet, när saker och ting inte är utstakat. När man inte ser längre än en bit framför sig. Som när man åker bil i regn. Jag är ju i grunden en impulsiv person, jag har planeringssvårigheter så det heter duga men jag vill ändå alltid ha lite perspektiv och realiteter att luta mig emot. Nu har jag bara tappat greppet. I just lost it för att citera Dubben-D.
Jag saknar pojken min så mycket att jag inte längre orkar sakna honom. Jag är som ett timglas i väntan att bli vänd på. Tanka, tanka, tanka närhet. Tur att Anna varit mig nära och killat mig på handen och sovit i min säng så man kan känna ryggen som stöd när man ligger ändnatt. Trodde, ville tro att jag var starkare än detta. Att jag hade lite mer ballar i mig. Gillar inte att vara sådär in i bomben sårbar och naken. Nä. Inte för jobbprobs och killprobs. Bara för sorg och andra saker det är okej att gråta över. Jag får väl också försöka inse och förstå som mamman sa att hela grejen med Anden och saknaden får mig att sakna pappan också. Det kanske jag inte hade velat tänka på innan kloka mor sa't.