Han åkte tillbaka dit där dom har fint väder

Även fast jag inte gråter så rinner det tårar och det svider på mina kinder. Är det något som gör så innerligt ont i mig är det att säga hejdå. Jag kan inte med det riktigt. Hela kroppen börjar spela spratt och jag vill ligga i fosterställning med kudden som min beskyddare. Att hejdåa någon väcker den björn som annars ligger i ide från då till då.



Hårda kramar och mina ögon som tårades och flöt samman till en gråtgegga när timman var slagen för han att säga hejdå på ett tag och ta sin rutiga väska och sin fina själ tillbaka till Norge och lossningen. Jag ville aldrig släppa taget om hans famn och de där ögonen som ser mig.
Kanske vänjer man sig tänkte jag förra gången vi pussades hejdå på ett blåsigt Gullmarsplan men det gjorde om möjligt ondare den här gången. Kärleken som växer så det knakar gör att saknaden kanske inte blir lika orolig, men den blir starkare.

Oviss, glad, tänk, röksugen, tom säng, lukten av honom, hans mjukisar kvar, mätt, choklad, lycklig, ledsen.