Det är länge sen jag fyllde 25 men ändå liksom

Ps, Frugan, säg till om du vill att jag tar bort korten på Joli.

En tur med kameran

Mest egobilder men trappan och bänken gillade jag. Jag börjar haja lite hur det går till. Slutartider och sånt. Tur att man har en hejare på foto att sambo-bo med.

längtar efter spontana picknickar i en park. rosévin på en filt. rutiga mönster och solen som går ner. kalla axlar att luta sig emot. skratt och lycka med någon man tycker om. planerad romantisk spontanitet. en nyinköpt picknickkorg fylld av saker som JAG älskar. choklad, ostar, vin och cigaretter. romantik med en vän man älskar eller en kille man håller kär. berättelser om livet och minnen man håller av. frågor som sägs i mun på varandra för man är så jävulskt nyfiken.
lättsamhet och inget krångel.

bara picknick i en park.
bara en liten picknick i en park. eller på ett golv om det regnar.

Jag drömmer om honom nästan varje natt. Att han dör, att han lever. Jag drömmer att vi ska flyga till NY men jag hoppar av för jag är rädd. Han åker med och störtar. Jag drömmer om honom så ofta. I drömmarna kan jag inte ta i honom. Han är så långt borta fast han står bredvid mig. Han är där fast inte där. Jag drömmer om honom för att jag saknar honom så mycket. Och för att jag saknar alla där hemma. Jag är sjuk. Jag är ynklig och liten och tycker synd om mig själv. Behöver mammas mat och Martinas bamsekramar, behöver någon som är där hela tiden och passar opp. Jag drömmer om pappa.
Idag skulle han ha blivit 63 år och jag vill prata och gratta honom. Idag när det är en dag som inte alla andra dagar är det tungt. Grattis pappan min. Du är saknad.

"Why Don't You Love Me" - Beyoncé from Beyoncé on Vimeo.

Ingen har väl missat denna. Låten är enligt mig inte bra. Men videon. Vilka kläder. Så fint, så fint. Vill ha allt.

jag är så sjukt sjuk

Anders kommer och klappar på mig ibland när jag gnäller. Feber, blåsor i halsen och sånt dära. Ikväll skulle jag på tjejkväll. Som jag hade längtat att ha mina nya äckligt snygga skor, klä upp mig, fixa håret och dricka chapel. Prata killar och hår och sen dansa hela natten lång. Jag är sådär besviken man var när man var liten och blev sjuk på någons kalas eller nåt.

Hejdå sverige

Det har blivit fel. Jag har blivit bortförd från Sverige. Alltså jag har blivit folkbokförd i Norge. Dvs, jag är utvandrad. Så roddigt och trixa med. Jag får försöka invandra i sverige igen, men kan få nej. Nu måste jag skriva ett skrifligt brev till skatteetaten i Norge och be om en anullering av det här. Åh. Jag är utkastad ur försäkringskassan mm. Har suttit i tele med sverige och norge men inte vet jag hur det blir.

Detta är helt sant

Detta är det hetaste på tapeten i Norge just nu. Kosedressen. Jag är allvarlig, alla som ens har en tillstymmelse till att vara white trash, (en del) överviktig, rökande tjej bär en sån här. I butikerna, typ bik bok och sånt hänger dom i skylten, dom har egna väggar. Jag ljuger faktiskt inte, även om jag helst inte skulle vilja vara sanningsenlig i detta inlägg. Bevare mig väl vilken hejdundrande blöjrumpa man får. Bakisbrallan (tack anna för du tar hand) kan slänga sig i väggen. Det är denna man ska bära om man ska kamma hem en norsk hunk med några gaddar på armen, en trimmad opel och en cig i gipan.

Jag gjorde det. Sprang med andan i halsen, svor fula ord och snöt mig sådär som man inte får göra rakt ut i luften. Så jävla äckligt, men det sket jag i. Jag körde och surprise: Det var skönt efteråt. Tjejerna på andra butiken som ligger en bit bort i Moa ringer mig ibland och pratar och sen säger dom, åh du är så söt för dom gillar svenska. Det tycker jag är gulligt. Den ena tjejen träffade jag ute i fredags, hon var full och gav mig lite lovord.

Svettig och nöjd.


Det ser ofta ut som jag har mjölktänder på kort.

Nu måste jag ut och springa men jag vill inte. Jag vill så in i bomben inte. Jag har inte gått upp ur sängen på flera dagar, inte sprungit på en vecka. Jag bara ligger. Sover, slappar. Nu är det sånt motsträv att jag nästan mår fysiskt illa när jag tänker att jag behöver anstränga mig. Jag ser hela långa varvet och vill gråta. Kanske ska ta en kortis för att det inte ska bli så pressat. Det gör jag. En kortis, till bron och tillbaka. Typ 2 km. Det orkar alla. Det är inte långt alls.

Så såg jag ut förut. Brun och söt

Jag tänker på framtiden. Costa Rica. Ålesund. Stockholm. Semester som jag tar för given, inte vet jag om det går att få två veckor på rad. Kan inte komma och kräva känner jag. Anders ska vara i Sthlm en månad. Jag får lite småpanik över det. Kul och hänga själv i Ålesund. Jag, eh jag vet inte.

Vi bor tre pers här. Jag hänger mest i sovrummet, Simon i kök eller vardagsrum och Anders har börjat hänga i köket han med och spelar nåt dataspel. Det är trångt ibland. Sexuellt frustrerande ofta. Sjukt roligt nästan jämt. Jobbigt. Härligt med folk omkring. Det är allt.

Jag bara känner och undrar och tänker. Men man ska ju inte spåna för mycket i det som komma skall har jag hört någonstans.

Igår gick jag upp från sängen kl 18. Idag ligger jag kvar till det blir natt. Tjejissues med ful och tjock och allt vad det innebär. Ja ni vet. Precis sådär.

ja lekte lite mera i Lightroom

Och by the way, hur snygg är Caisa? Jag dör. Ah. Vackra fina Caisa. Saknar. Och lilla Lisa, henne har jag inte sett på år. Typ.

Igår efter jobbet satt jag i en park och drack öl med en ny vän. Hon heter Maren och är himla go. Vi blev svinfulla och kissade i dagsljus och sånt. Sen blev det kallt då gick vi in på Lilla och drack Jäger och hot shots. Sen dansade vi oss varma. Marens pappa han dog 20 dagar efter pappa han. Samma år. Cancer. Vi pratade så himla mycket om det och jag kände mig alldeles mjuk efteråt. Så otroligt skönt med någon som vet. Hon frågade så mycket och jag berättade, sen frågade jag mycket. Vi båda har tydligen svårt att initiera ett sånt samtal med andra så det blev många, jaaa precis så är det, känns det, blir det. Jag fick äntligen berätta i detalj om kaffebryggsandningen och hon som jag har svårt än idag att höra det ljudet. Allt var det samma. Det var så skönt med någon som frågade. Och som fattade att bara för tiden går försvinner inte saknaden och behovet att inkludera den döda pappan i ens liv. AH!
Aja, nåväl. Att jobba då man var full som satan igår var inte skönt.

Jag tycker det är sorgligt att stjärnor dör.

När vi var ute med båten då såg vi fenan på en sån hära. Hur coolt är det. Nästan en delfin. Ville ba säga det.

Romantik. Lycka. Spänning. Dom där sakerna som oftast flätas samman till en romantisk lyckospänningskänsla. Så tänkte hon när han inte släppte handen hennes ens när han skulle ta upp plånboken. Inte heller när de gick över övergångsstället, då motade han henne bak istället så om de skulle komma en bil blev han överkörd, för att han var så satans kär att han inte kunde andas om hon skulle dö av en bil. Hon tänkte så när han tog sina stora händer och la de om hennes haka innan han kysste hennes torra vindläppar på ett berg där det blåste en del. Hon bara åh va jag gillar det här. När hon kom hem och det låg en blomma på kudden, då blev hon så lycklig och tyckte livet var fint. Romantik. Små gester som gestikulerar så mycket mer. Kärlek, vänskap. Att köpa med en cola light. Romantik. Att gå på romantiska middagar. Romantik. Men det kanske mest romantiska jag vet, det är att bara sitta uppe länge och prata, inga mobiler som ringer, inga datorer som brusar, bara ljudet av två munnar som inte kan vara tysta för det är så mycket de vill veta om varann. Röra vid varann. Låta timmarna kännas som sekunder. I ett rum där man inte kommer bort. När tröttheten då klockan slår mot småtimmarna inte spelar någon roll för man är så lycklig just då. När man inte reflekterar över att solen går upp. Kanske går man till seven och köper en glass då, int vet jag int.

jag går och fiskar

Nu kom bilderna i fel ordning men det gör inget. Igår åkte vi båt, fiskade, fikade, hängde. Kolla vad fint det var.

Såna här listor är riktigt tråkroliga. Förstår ni, det är intressant och lite skoj men ändå så sjukt töntigt. Aja. Ja gör en i väntan på båten.

Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En kudde, min plånka och mobilen

Vad var det senaste du såg på tv?
Oj de minns jag inte, har ingen TV här och hemma kollade jag aldrig.

Utan att se efter, gissa vad klockan är?
17:04 den var 16:54, kanske fuskade lite.

Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Anders pratar om regnet

Vad gjorde du på innan du började svara på den här undersökningen?
Åt en macka, krama på min kille och fejsade typ.

Vad har du på dig?(detaljerat)
Jeans, Hm, hoodie, Hm, strumpor, Hm, trosor, Hm, linne, Hm.

Hmm

När skrattade du senast?
Garva åt några alla barnen skämt som jag tänkte på för kanske 3 min sen.

Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Ingenting, lite spikar på väl utvalda ställen

Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Skor, kläder, bilar, hus, resor, men först ge till dom ja gillar mest

Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad ska skulle det vara?
Solen skulle lysa 8 mån om året, en mån höst, en vår och två vinter. Rätt och slätt.

Tycker du om att dansa?
Efter lite Chapel älskar jag att dansa med Anna till Linda Sundblad.

Har du några husdjur?
Verkligen inte, trots att jag numer tål katter och alla andra djur.

Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Ska bara ha pojke och han ska nog heta Jonathan eller Louis.

Vilken var din första konsert?
Backstreet Boys var den första stora. Som jag pressade fram tårar.

Fyra favoritsaker utan rangording?
Mobilen, mina skor, folk jag älskar eller tycker om, min lägenhet, min lampa i sovrumstaket, choklad i alla former, vin och öl och annan alkohol, cig.

Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Abba va poppis 84.

Gillar du din boendesituation?
Japp men man vill alltid ha mer, större, finare, fler Macs och sånt.

Har du bra hörsel?
Riktigt bra och de märkte jag när jag blev blind här om dagen då ja skulle gå på toa och lyset inte funkade, då hörde jag plötsligt mycket mer.

Idrottar du?
Mja.

Smeknamn?
Fritch, Fia

Vilken låt lyssnar du på just nu?
Ingen alls, konstigt brukar aldrig vara tyst på datorn, ja lyssnade på The black keys nyss.

Vad ska du göra nu?

Åka båt och fiska och äta pastasallad och dricka vin och säkert röka lite.

Hej hej så länge. Det regnar ute, men vilken röta att jag har en gortex. Det har man i Ålesund, ibland går folk ut i sina, de har jag sett, dit kommer jag inte att kommma. Vill bara klargöra det, för mig själv.

Liten

Tycker han är så söt.

Kolla tjejerna bakom, dom ba, vi ba, ja ba är 14 år och tycker de här är asatöntigt. Gah!

Såhär fint äre när man flyger hem härifrån.

Cineflex - Norwegian sunrise from Leif Johan Holand on Vimeo.

Gårdagskvällen var underbar. Träffade Anden efter jobbet, tåg några öl, sen mötte vi upp några kompisar och åkte båt. Ah. Båt. Lycka.
I morgon ska vi till Runde. Kolla in. Där finns pingviner. Vi ska båta dit. Längtar. Kanske grilla lite. Ja.

Dålig på blogga, har svårt att finna ord. Idag längtar jag hem så in i helvete. Ska jobba nu. Hej hej

Tre böcker jag hemskt gärna vill ha och läsa, kanske de tre böckerna jag vill ha mest i världen just nu. Åh.

Ingen hör hemma mer än du - Miranda July
En liten samling noveller. Ja om kärlek och sånt som jag tycker om.

Sputnikälskling - Haruki Murakami
Också en bok om kärlek. Om kärlek till en äldre, om kärlek till en av samma kön, om kärlek som för två stycken samman som är kära i samma person. Typ. Han har skrivit massa lite futuristiska, dåtidiska, nytänkande, sagolika böcker.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket - Gunnar Ardleius
En bok om första kärleken. Ja den ja. Hm. Vill läsa i en park på sommaren.

Om de bara kunde ligga i ett fint silkespapper på mitt bord och vänta. Mja ha ja. Så lycklig jag vore.

Min kille kan spela gitarr. Jag dör typ. Lördagen var den roligaste jag haft sen jag kom hit. Vi hade lite fest och vi gick ut. Jag fick äntligen hänga lite med tjejer, kläder och skor och hår-prat. Igår började jag jobba på lilla Lampehuset. Tja, det är butiksjobb liksom. Inget speciellt förutom alla hundra glödlampor, kopplingar, dimrar, kablar och monteringar. Hm. Det blir grejt. Kommer komma därifrån som fullfjädrad elektriker. Typ. Ja och efter jobbet åkte vi till Alnes. Fina Alnes, där såg jag en örn, hur ball är inte det.

Ja, det var väl det. Annars rullar saker och ting på. Jag lever utan cigaretter typ hela tiden.

för två år sedan

Då mars blev till april och påsken kom låg jag hemma hos Mika och sov. Vi hade haft påskmiddag hemma dagen innan. Vi hade väl varit ihop något halvår. Jag hade klamrat mig fast vid honom för att söka skydd för exponeringen av att ha en pappa som ska dö. Han frågade aldrig något. Jag sa aldrig något. Vi var kollegor. Han, trött, tråkig och intetsägande. Det var ingen kärlek som blomstrade. Jag vaknade av att det ringde på mobilen och mammas skakiga röst bad mig komma till Dalens sjukhus. Pappa hade blivit dålig. Mer dålig. Med skakiga ben tog jag mig till Dalen och upp på våning 4. Den våningen där patienter ligger som ska dö ligger. Jag möttes av stressiga läkare, sjuksköterskor som log det sneda, ömkande leendet som jag senare skulle stöta på många gånger. Pappa låg på en säng med mamma vid hans sida. Han började gråta. Det var första gången i mitt liv jag såg hans tårar. Vi sa jag älskar dig för alltid. Allt blir bra. Du är det bästa jag vet. Allt man ska säga sa vi. Jag somnade snabbt på en hård stol. Kroppens försvar fick jag senare höra. Jag somnade lite överallt den tiden. Under dagen blev pappa sämre. Han varvade från att vara vaken till att försvinna bort. Han ordade om en matta i en stuga. Försökte resa sig på sina smala ben. Då kvällen kom bad läkaren oss åka hem och sova för att sedan komma tillbaka dagen efter. Vi följde läkaren order som militärer till sitt befäl. Kommer han dö i natt frågade jag mamma och hon svarade med ett kanske. Men han dog inte den natten, inte natten efter heller. Han blev starkare igen och fick med en ny packning åka hemåt. Syrgastub och rullstol. Nytt hopp väcktes och kanske var det inte slutet ännu. Kanske var han den enda överlevaren. En dag åkte vi med sjuktransport eller om det var färdtjänst in till KS för att tömma hans lunga på vätska. Han hade haft svårt att andas under natten. Dom tömde hans lunga på 1,5 liter vätska. Med en tjock nål penetrerade läkaren hans andningsorgan. Plågsamt. Under tiden det pågick fick jag och mamma prata med Doktor Hillerdal. Specialisten utan empati och sympati för sina patienter. Han sa då att vi kanske hade ett par dagar på oss innan pappa skulle dö. Ett par dagar. Jag blev panikslagen. Försökte tänka bort det hemska som skulle komma. Försökte som så många andra gånger nynna på en sång för att slippa höra mina egna tankar. Det lyckades inte och jag grät. Jag grät och grät och i bilen på väg tillbaka snorade jag ner hela min jacka. Hela mitt ansikte var fullt av snor och jag minns att jag tyckte det var pinsamt för att han som körde transporten var snygg. Det gick en vecka och vi valde kistor och planerade begravningen som andra planerar veckans inköp. En bisarr overklighet trädde in över mig och jag bara flöt med. Mamma och pappas kompisar kom över för att ta farväl. Pappa hade på sig sina blåa pikétröja och sina alldeles för stora mjukisbyxor då han satt i rullstolen med syrgasslangen trasslad runt sig. Han försökte räta ut den, blev irriterad på att den alltid skulle korva sig. Jag iakttog honom, såg hur hans muskler förtvinades och han inte orkade lyfta den jävla slangen längre. Han andades tungt och ögonen hade tappat glöden. Den glöd som gjorde Staffan till Staffan. Den glöd han var känd för. Glimten som kunde tända solen. Puts väck. Han var svag. Jag var svag. Jag gick ut och satte mig på min sten. Rökte några cig och försökte tänka mig hur det kommer kännas. På pricken hur det kommer kännas då han tar sina sista andetag och sen inte andas mer. Om jag kommer gråta eller skrika. Om jag kommer svimma. Jag blev inte klokare av det. När jag kom in igen bad pappa mig och mamma komma in till vardagsrummet. Han ville prata med oss.
Jag ger upp, sa han. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Jag älskar dig pappa.
Jag älskar dig Lillknodden svarade han.
Vi satt en stund, jag och mamma förklarade att vi accepterade hans beslut, att det var okej att släppa taget nu. Att han hade kämpat som ingen annan. Att han var kämparnas konung. Ännu en gång såg jag honom gråta. Han la sig i den lånade sjukhussängen och låg där tills han dog. Slutade äta. En gång under den vecka det tog för honom att bestämma sig för att dö och till han faktiskt dog mumlade han att han ville ha vatten. Jag blötte då en bomullstuss och strök längs hans torra läppar. Ibland när jag grät på hans arm klämde han min hand. Någonstans där inne fanns hans själ kvar. En del av den.

Så kom fredagen den 9 maj. Jag kom hem från jobbet efter halva dagen. Jag stegade rakt in i vardagsrummet där mamma satt på stolen brevid pappas säng. Sjukhussängen. Jag gick fram och klappade på pappa. Hans smala leder hade om möjligt blivit ännu smalare under morgonen, benen stack ut som avbrutna pinnar på ett träd. Jag skulle trycka på morfinpumpen för att fylla honom med ännu mer droger. Bort med smärtan av att kvävas. Låta honom flyta ut i dimman. Borsta bort ångesten. Hans ben var blå.
-Han är blå mamma, pappa är blå, sa jag till mamma. Vad menas med det här? Varför är han blå?
Mamma förklarade att det var kroppen som stängde av.
-Kommer han dö idag då? Dör han nu?
Hon svarade inte. Hon såg på mig, klappade min kind. Ljudet av hans andning blev värre under dagen, han lät som en kaffebryggare. Tunga, rossliga andetag och en bröstkorg som kämpade efter luft. Som jag ryser vid kaffebryggares ljud idag. Andetag som kämpade för att inte kvävas. Då dagen blivit till kväll och solen började sin färd neråt kom jag in efter ha rökt en cigarett och mamma satt med huvudet böjt över hans fina underarm.
-Kom och sätt dig, sa hon.
Jag förstod. Jag satte mig i mammas knä. Oförberedd trots alla tankar på hur det exakt skulle kännas. Jag klappade på hans kind, sa släpp taget pappa, jag älskar dig alltid, lyssnande till hans tre sista andetag och sa till mamma att han såg läskig ut då kroppen kämpade så mycket för att inte sluta andas och hon tyckte jag skulle blunda. Så jag blundade. Hörde kaffebryggaren, grät med stängda ögon. Han dog. Jag minns att jag tänkte på folket runt omkring, grannarna, vad dom gjorde just i den sekunden. Jag såg ut genom fönstret och tänkte att här dog just en människa. Min pappa. Efter 60 år på jorden och med en fru och en dotter dog han just. Jag prövade säga det. Pappa är död sa jag flera gånger för att se hur det rullade på tungan.
Vi gjorde honom fin, kammade hans år, sprutade hans parfym, satte på honom hans finaste tröja. Bajentröjan. Efter en stund ringde det på mobilen och Emelie sa att hon var utanför med mat. Jag hade glömt att hon skulle komma. Hon kom med mat från McDonald's precis efter någon dött därinne. Jag gick ut och möttes av två grannar som frågade hur det gick med pappa.
-Han dog just.
Tyst.
Sen bröt den ena ihop. Han kramade mig hårt, grät, snorade på min tröja. Jag förstod ingenting. Stängde av. Blockerade mina känslor de 20 metrarna jag hade till Emelies famn. Jag fick maten och gick in igen, ovetande om att Emelie väntade kvar utanför i flera timmar om jag skulle vilja prata eller gråta hos henne. Hon var där till ambulansen kom. Kl halv elva. Tre och en halv timma senare. Pappa låg död i en säng medan jag och mamma åt mat från McDonalds,det var en bisarr situation. När ambulansen kom med två förare ville jag inget hellre än att väcka honom. Ville inget hellre än att någon skulle säga att det var ett skämt, en lögn, att någon skulle farit med osanning om att min bästa vän var död. Att han dog i våra armar. De lindade in honom i filtar. Satte en lapp på hans tå. Jag bad om att de inte skulle täcka hans ansikte om han skulle börja andas igen. Rutin svarade dem. Jag tänkte på ett kallt bårhus och en lapp på tån. Jag tänkte på döden och kände mig levande död. Aldrig mer. Mina tafatta försök att faktiskt känna hur det skulle kännas när hans själ lämnade oss var ingenting i paritet till hur det kändes. Ont på huden, ont i själen. Sen den dagen är det något som fattas mig.

Minnen som kittlas

Jag tycker om saker som känns gamla. Burkar med blommiga mönster. Prickiga klänningar från 50-talet, sånt därnt ni vet. I mina minnen just precis nu var jag i Australien i början av 60-talet. Mina bilder är tagna av en Diana, dom kom precis i början av 60-talet och har börjats säljas igen. Åh vill ha en. Alla fall, jag gick i långklänningar hela tiden, rökte cigaretter, ibland annat. Drack öl och pussades på festivaler. I mina minnen där inuti huvudet.

Det är konstigt, det är som att jag sen jag kom hit har kommit närmare min sorg till pappa. Svårt att förklara men här känns det som jag saknar honom hemma och tanken på att han inte finns hemma är värre än när jag är hemma. Hm. Vet inte hur jag ska förklara riktigt. Å andra sidan känns allt så långt ifrån att det inte alls är så jobbigt. Jag var just ute och gick och gick upp till Fjellstua och mitt i de 418 trappstegen tänkte jag, om pappa hade levt hade han och mamma lätt bilat hit en helg innan Norrland i sommar. Då blev jag lite ledsen. Jag är lite nere. Anden jobbar och sliter och är trött när han kommer hem, det är lite ensamt ibland då. Ingen att prata med. Det blir bra när jag börjar jobba. Bara en svacka. Det har man ibland när luften är tung och ögonen grå. Jag har smugit mig in i köket och lyssnar på min sorgligaste låt och läser sorgliga texter från gamla bloggen.

Du var min sol mot kinden.
Nu är det oväder i mig.

Jag vet, jag är lite töntig ibland

Ganska så kul att dårdimpen egentligen heter dåndimpen. Hm. Ibland har man ingen koll. Men det gör väl inget. Jag tycker dårdimpen känns mer rätt, man blir ju som en dåre och inte som en dåne.

Var ute och sprang bort min träningsvärk i morse. Det var tungt idag så jag gick en bit längre för bena ville inte springas så långt. I morgon ska jag till skatteverket och fixa skattekort och sen gå till postbanken och styra upp ett konto.

Tårar till en ängel

Igår brast mina tårkanaler sönder. Vid läggdags kom en sån otrolig saknad över mig så den var omöjlig att hantera. Det är veckan, det känns. På söndag är det två år sedan. Två år. Hur är det möjligt att vi har kunnat leva två hela år utan honom? Smärtan är den samma när den kommer. Jag började gråta. Anders var bredvid mig, ändå grät jag. Jag hann knappt tänka, jag måste gå in på toa fören han frågade om han skulle stryka mig på ryggen. Då. Då skedde nåt i mig, en känsla av total trygghet precis där jag låg. Jag lät han ta av mig kläderna och sen låg han länge och strök mig på ryggen. För att han vet att det är tryggt för mig. Jag snorade och snyftade och han var där. Han gick ingenstans, sa ingenting, bara var där. Då började jag gråta av det också. När hans famn slöt sig kring min igår kväll ville jag aldrig att den sekunden skulle ta slut. Min kärlek, vilken kille.

Idag har vi vart på Alnes och gått omkring och fotat och sen har jag bondat med min nya bästa vän. Adobe Lightroom. Man kan göra så fina kort. Anders, han har fotolektioner med mig och min nya kamera. Den har ett himla bra objektiv, men jag håller på lära mig sånt.

Jaha. Jag fick jobb idag. Ja, heja heja! Lampehuset och jag. Börjar på måndag. Nu dricker jag vin och pillar i Lightroom, Anders sitter med sin dator i andra soffar och pillar med sitt. När jag åker till Sverige i juni ska jag köpa en Mac.

Idag har varit en himla bra dag.