skytten.

Frugan vet exakt vad jag menar när jag säger rastlös i bröstet. Så är det. Hade drömmar som jag inte ville drömma i morse. Är retlig. Rastlös. Vill hitta på nåt. Den välbekanta känslan tränger sig på. Kan inte sitta en kväll till inne i lägenheten. Det är ensamt. Ja, precis just nu är det så. Tänker på Anna och alla där hemma. Där det inte regnar hela tiden. Jag är inne i min första svacka. Hoppas den avlöses av öl och vin ikväll.

Drömma får man.

Åh romantik. Im a sucker

My butterflies become suicide bombers and throw themselves at the walls of my stomach when I see or hear your name.


Drömde förövrigt att Scarlett ringde mig ang en roll i en film. Mjorå. Jag sprang till en audition men min ryggsäck var för tung för att jag skulle kunna springa. Så jag hann inte. So much för min skådiskarriär.

Det blåser storm på byn idag. Jag kanske har riktigt goda nyheter, men jag kör en cliff på den. (hang cliff a ´la Anna).

Idag har jag tränat, varit på stan o kollar jobbfronten och nu ska jag laga lasagne till grabbarna som jobbar. Åh, dööh, jag låter som en småstadstjej. Sjukt tråkigt. Hm. Är riktigt vinsugen och tror jag ska knäcka en liten rackare till maten. Vill sitta på en uteservering och röka. Nej jag har inte rökt sen jag kom hit heller. Gud, vad ska denna stad göra med mig? Träning, matlagning och nykterist.

Ps, jag är helt otroligt förälskad i Ålesund, jag trivs bra här. Gillar alla backar, kullriga stenar och kanske börjar jag förstå vad de säger. Det är hit jag kommer återvända när jag vill finna mitt lugn. Det är denna stad jag ska referera till när någon frågar var jag kom i ro med mig själv. Jag laddar batterierna till Costa Rica för där blir det inget sitta o glo inte. Där ska det drickas tequlia och dansas om kvällarna.

Sukkertoppen

Jag har spenderat dagen med mig själv. Var ute på en joggingtur. Hakan tappade jag i marken flertalet gånger då monsteruösa berg sträckte sina kroppar från havet och stolt upp i skyn. Jag hade kraft i benen idag. På vägen tillbaka stannade jag i en park, där träffade jag en gammal man. Han visade mig vädersträcken och en kompass. Han klappade mig på ryggen när jag inte förstod vad han sa. Vi kom fram till att vi bor på samma gata. Grannar. Han berättade om Sockertoppen, ett berg man kan gå upp för. Han ville det men bena hans orkade inte längre. Vi pratade länge och önskade båda två att vi skulle ses där en annan dag. Då ska jag fråga vad han heter. Jag träffade även en kille som hade en fjäder i håret, han rökte gräs och hade en t-shirt med nåt roligt tryck. Lite hoffestil på honom.


Ibland ställer jag mig i fönstret och tittar om det är Anden som kommer hem när jag hör bilar på gatan.

Igår följde jag med grabbarna och surfa. Det är inte varmt, men det gör inget.

Jag ligger och tittar på stjärnorna genom vårt takfönster i sovrummet. Anden ligger och sover nära intill mig. Ibland känner jag hur han rycker till, han kanske drömmer om vågor.

Ett ögonblicks sekund när jag vände mig om efter ett, tja tårdrypande kanske är överdrivet, men ett känslosamt hejdå av mina otroliga vänner på Lilla ikväll då jag insåg att jag har världens finaste vänner. Där satt vi, tre Emelie, en Anna, en Lena och en Frida tillsammans och skrattade och kramades. Bara Martina som saknades. Dom kom dit för mig. Vilken otroligt lyckost jag är. Det är inte alla som har det vi har. Så säger nog alla vännergäng men jag tror vårt är bäst.

Där hemma var en mamma som liksom är sådär himla världsbäst på att vara mina mamma. Åh så jag kommer sakna.

Hej.


Jag är i omedveten medvetenhet. Lite uppe i det blå. Lite nere i det grå. Åker på onsdag. Tänker att jag ska på semester till Örebro. Några veckor. Stora saker för jag. Äsch, hur som haver. Du som havet. Hälsade på pappa i minneslunden idag, Anders han körde mig dit. Jag bet hål i ena kinden så jag har sår för jag ville inte gråta krokodiltårar alldeles öppet i solljuset. Gråta, det vackra sköra som strömmar ned för en kind någonstans runt om här i världen. Salta, blöta droppar som visar en sida av sårbarhet. Som visar en känsla. Att det ska vara så svårt. Blotta det som blottas kan med en liten vink. En tår som torkas upp av en famn. En tår som kysses bort av en mun som svär trygghet. Att det ska vara så svårt. Att visa den sida som mest behöver närhet. Att våga kasta sig med rädslan att bli ifrånstött. Att tåren inte torkas av en famn. Att tåren blir vänd ryggen. Att man ska vara så rädd. Jag ville ju inget hellre än att kramas och prata om min pappa i flera timmar. Måste lära mig skruva av locket på mig själv eller be någon stark ta i med hårdhandskarna. Det går inte att aldrig lufta hjärtats sorger. Det går bara inte.

Jag har en text som är gammal. Om livet och om pappor och döttrar. Om kärleken. Ja ni har läst ni trogna bloggföljare mina. Ni som var med på gamla. Som är nya ändå.


Tiden läker kanske inte alla sår, men den lär dig, mig, du, ni, jag att andas och svälja som man ska. Man gör det bara och den där morgonen när solen tittar fram efter ett mörkt år eller en vinter säg. Då det är som vackrast och man står i fönstret och fryser om fötterna men solen är där då, i väntan på att få strila sina strålar över oss som längtat så himla länge. Hur vackert är det?

Och kärleken är berusning när den är som bäst, med skratt och kittlande mage. Och att komma över kärleken med den värsta av baksmällor, då man tänker. Aldrig mer dricka igen. Sen kommer nästa gång och den är lika fin och spännande.

Du är så häftig för du ser solen även när den inte skiner och du projecerar fram dina bästa intressen när de inte existerar ens. Du lyssnar till sånger som inte ens skrivits ännu och din själ är vacker och jag är glad att den är din.

Jag skulle kunna säga till dig att om du vore en låt skulle jag repeata den som jag gör med John Mayer just nu. Och jag älskar den lika mycket varje gång.

Du skulle kunna svara att jag var som en sån där morgon när man vaknar med armar lindande runt varandra och tårna nuddas så det kittlas. Sen är det sommar och man går till stranden och dricker vin mitt på blanka.

Precis just nu någonstans på jorden sas just de små orden för första gången och han menade dem. Jag älskar dig sa han på hundra språk hennes ögon vattnades, någonstans där ute drar han försiktigt bort en slinga hår från hennes ansikte och de kysser varandra för första gången. Någonstans där ute i vår värld stryker hon sina händer över hans rygg och det glimmar där inne för hon vet ju.

Jag saknar pappa mycket för första gången på ett tag. Det blir ledsamt inne i mig ett slag att alla de små sakerna som är så fina och så innerliga. Att han inte får uppleva de mer. Inte uppleva mig mer. Jag lever ju faktiskt kvar i världen med solen som tittar fram och med lockar i ansiktet som blir bortplockade i en kyss. Jag kommer ju att få de där orden sagda med varma blickar och jag skulle hemskt gärna vilja dela med mig av dom.

Pappa. ♥

fridafridaa

Idag önskar jag att det fanns en offknapp.
Jag klänger fast vid gamla du ett tag, känns mer tryggt. Där bodde jag längre.

Du kan liksom aldrig komma mig under skinnet igen.

Bokade just enkel biljett till Ålesund. Ville ba säga det.

Igår fick vi skriva en dikt till någon i klassen. Jag fick två dikter. Kändes som mellanstadiet när knakiga röster ursäktade sina rim. En av dikterna gick såhär.

En kvinna som reser i tiden. Varhelst den känns viktig att vara.
Hennes hjärta ligger bäddat kring siden. Med längtan till friheten fara.

Hon går sakta förbi och sömnen blir till ljus. Det gråa tynar och kan inte stå emot. Drömmar slår in, besvikelser veknar runt kvinnan du följer, utan några hot.

Kan ni förstå att jag ville gråta en tår när han läste upp den. Så himla flott. Jag kände mig 5 meter lång efter den. Hm. Sen fick jag en stor kram och så sa han, du är verkligen nåt speciellt du. Du är personifierad värme.

Hej självförtroendet! Välkommen på besök.

Puss

Man får aldrig kalla nån tjock. Ibland även om nån bara antyder att man är lite tjock eller sånt, så sitter det kvar, jag gnolar och tänker och klämmer framför spegeln och tänker på just dom orden och det gör säkert de flesta som får höra sånt.

Jag blir så oerhört ledsen och jag vet fortfarande inte efter flera år sen den kampanjen var på tapeten om jag tycker att den är rätt. Det finns folk där ute som är sjuka och inspireras av det där. Jag kan ha en skev bild och verkligen önska att jag fick bli smal utan att bli dålig på kuppen, men jises så den stackars lilla flickkroppen är vanställd för livet.

Triumfkortet. Ja den ger faktiskt figuren några pluspoäng och tanken på att den suttit på en annan kropp gör mig pirrig. Nåt amerikanskt märke. Jag tänker att den haft liv på Manhattan. Många härliga kvällar med drinkar och kyssar. Skyhöga klackar bredvid skyskrapor.

Kvinnor!

Hej magiska eken

Hej, jag håller på att fnula lite på en saga. Den blir aldrig klar. Och jag har ingen inspiration.

Det var en gång en rabatt med blommor i. Rosor, liljor och gerberas i alla färger man kan tänka sig. Ovanför rabatten växte en stor ek. Eken hade funnits där längre än någonsin och evigheten som inte finns. I toppen på eken svajade grenar och löv och sjöng tillsammans fina sånger när blåsten växte sig stark. Ekorrar och fåglar älskade att sitta på grenarna och lyssna hur eken sjöng. Till höger om rabatten och eken låg ett litet lekhus där flickan som bodde i det stora riktiga huset brukade leka. Hon hade mängder av dockor gjorda i fint porslin och vaggor att gunga dem till sömns i. Lekhuset var rött med vita knutar, som det stora huset. Inuti hängde gardiner i ljust blå som följde vindens rörelser med perfektion. På det lilla, lilla bordet låg en glasskål med karameller i, dessa hade hon fått av mormor Sol. Ja, hon hette Sol och flickan tycke det var det finaste namn hon hört. Sol, sol, kom fram Sol brukade hon nynna när molntäcket bäddade in den lilla staden i ett mörker.

Flickan som hette Manda var fräknig och hade spikrakt tunt rött hår. Ögonen var blåa som ett hav i ett annat land och hon var alltid klädd i vita klänningar då årstiden eller vädret tillät. Manda var en fantasifull flicka som drömde om talande enhörningar och valar som ville skjutsa henne genom ett blått hav. Hon lekte sällan med dockorna utan låg med ryggen mot det daggfuktiga gräset tidiga mornar med en kanna hallonsaft bredvid sig och drömde om drömmar hon ville få sanna. Daggen gav hennes små armar gåshud av det blöta som trängde igenom tyget på den vita klänningen. Hon låg stilla, väntade på solens varma strålar som skulle göra henne torr. När den sen tittade fram kisade hon och kinderna blossades varma. Hon drömde att trädet skulle öppna sina magiska dörrar och släppa in henne i dens värld. Hon visste att den fanns. På riktigt. Där inne var allt fint och glansigt med skira tunna papper som vajade. Marken var mjuk som sockervadd och formades efter ens steg. Man kunde bygga berg och gräva gropar utan kraft. Längs väggarna fanns de kristaller som bildade speglar. De visade bubblor av de rundaste former. Man fick dricka ur vattenfallet och äta av bären, alla ens favoritbär såsom hallon och blåbär fanns i stora klasar för en att plocka. Det fanns en mjölkbrunn med den godaste mjölken i världen och om man slöt ögonen och önskade kunde den bli till choklad. Allt man önskade blev sant inne i trädet. Det var ett sagoland innanför ett riktigt land. Manda ville bara komma på hur hon skulle få det att öppna sig. Hon visste också att man inte fick går för långt för då blev det farligt. Där längst in i trädet fanns något som var farligt. Små, små varelser som stacks med pilar om de blev störda. De stördes av oljud och steg från små flickor som klev på sockervaddsgolv. Mormor Sol hade flera gånger berättat farliga historier om folk som hade retat upp dem och aldrig återvänt. Manda hade frågat hur och varför men aldrig fått ett bra svar då mormor alltid kommit på något annat att prata om.

En dag när sommarens sol var på väg att ta slut och behövde vila ett par månader låg Manda i gräset och sjöng försiktigt på en sång om en pojke som gav henne kolsyra i magen. Småfåglar kvittrade fint från träden och långt uppe i luften flög gässen söderut. Himlens blåa färg växlades fram och tillbaka i pasteller i rött och gult. Pojken och Manda gick i samma skola och när hon tänkte på honom så blev kroppen varm och skör. Hon blev ledsen och glad på samma gång i ett sammanflöde hon inte känt förut. Han la sin hand på hennes styre när hon med sin ljusgula cykel rushade ner för backen vid Lisens café efter skolan. Hans ryggsäck var trasig och skogsgrön. Manda älskade den, hon tänkte att den haft ett liv på någon annans rygg innan. Hon såg ryggsäcken färdas över Europa tillsammans med en annan pojke på ett tåg. Han åt limpmackor med ost på. Drack mjölk och ritade pang-pang gevär på ett rutat pappet. Solens strålar bländade hans bruna stora ögon genom fönstret och han nös. Manda log för sig själv när hon sedan såg honom kliva av på en stor perrong med en klocka större an avgångsskyltarna. Den tickade högt. På marken låg kastade slitna biljetter från resor runt om världen. Pojkens mamma mötte honom på perrongen med en prickig klänning som slutade nedanför knäna. Hon kramade honom och kysste hans panna mjukt. Under tyget på mammans klänning växte något,ett syskon, det visste han inte om. Ännu. Manda skulle bli så glad för ett syskon. Hon hade tjatat på mamma och pappa länge. Mamma hade sagt kanske men att det skulle bli svårt för pappa jobbar så mycket. Mandas pappa är advokat. Manda vet inte riktigt vad det betyder mer än att han skyddar dem som farit illa för någon annan. Pappan brukar komma hem när Manda redan har somnat. Ibland vaknar hon och öppnar ena ögat och lyssnar med spända öron efter det bekanta ljudet av bestick som slår mot en tallrik. Mamman jobbar inte alls. Jo, ibland hjälper hon till på Lisens med att baka. Mamman bakar de bästa bullarna i stan. Mamman brukar alltid ha ett förkläde med gråa rutor på sig och lukta gott. Manda fick inte använda den fina tvålen som mamman tvättade sig med. Den var för dyr, men ibland smög hon sig in på toaletten och tvättade händerna ändå med dyra tvålen.

Pojken i skolan hette Oliver och hade mörkt hår som stod åt alla håll. I klassen brukade barnen kalla honom för lusunge men Manda förstod aldrig varför. För henne var Olivers hår som en katts tufsiga svans. Hon ville röra det med fingrarna. Hon ville snurra en lock mellan händerna och lukta på håret. Oliver var tyst och lekte aldrig med någon förutom när han rejsade ikapp henne i backen. En gång frågade Manda om han ville komma och dricka saft och leka med henne i trädgården men Oliver svarade inte. Manda blev ledsen när hon tänkte på den dagen. Hon hade känt sig dum efteråt.

Plötsligt rasslade det till bakom henne och hon reste sig snabbt upp och tittade mot rabatten. Inget där. Hon kunde svurit på sin pappas stora lagbok att hon hörde något röra sig och nu var det alldeles stilla bland bladen. När hon var mer liten än så liten som hon var nu hade hennes mamma kallat henne för din alldeles egna lilla tokstolla. Hon tyckte att Mandas fantasier och fascination för blommor och blad var så intensiv att den blev knäpp. Hon tyckte inte om att Manda klättrade längst upp i den stora eken för att höra den sjunga när ekar inte sjunger, hon gillade inte att Manda pratade med löven och grät de föll till marken. Manda förstod inte hur mamman inte kunde höra deras röster och speciellt deras kvävda skrik då ett löv föll handlöst ner mot den hårda marken. Hon blev alltid lika ledsen när de andra löven på trädet sörjde i kåda som klistrades fast på stammen. Manda kunde sitta länge och låta tårarna skölja hennes kinder rena. Hon var rädd för efterheten. Efter livet. Hon var en klok flicka.

han står i fönstret med sin rygg

Jag vaknade i lakan dränkta av sorg. Du hade gått till jobbet och lämnat mjölken framme. Då blev jag ledsen. Jag grät mina ögon röda och min hud torr. Hur kan du alltid glömma mjölken framme viskade jag i en pustade suckning. Det kluckade i hon när den rann ner i avloppet. Jag stod så en stund.
Väntade på att livet skulle börja eller sluta eller att solen skulle visa sina strålar så jag blev lite solbränd på min vita hy. Vände blicken ner på mina orakade ben och tånaglar som inte fått omvårdnad på länge.
Tänkte att jag borde. Tänker ofta att jag borde.

Jag borde sminka mig mer, klä mig bättre. Jag borde laga mer mat och kanske köpa ett gott vin. Jag kanske borde ha sex med dig ibland då vi ändå är gifta. Jag borde kanske börja använda string.

Jag ser dina blickar ibland på grannens dotter. Mig gör det inget. Men du tittar. Ditt äckel. Hon är inte mer än 18. Du smeker henne med blicken och röntgar hennes unga kropp med dina ögon.
Jag dricker mitt kaffe och äter en ostmacka framför TV’n. Datorns svarta skärm har tittat på mig länge nu. Du hade skrivit en lapp och lagt på kudden innan du gick till jobbet i morse. "Idag ska du se att du hittar nåt jobb". Gulligt. Bara det att jag inte söker jobb. Jag har inte haft tid.Inte ork. Det borde du väl fatta och inte pressa mig så himla hårt.

Jag luktar svett. Måste duscha innan jag gör något annat. Sitter tre timmar till i soffan, röker, dricker mer kaffe, kollar på TV. Man kan vinna pengar och jag ringer in. Får lämna mitt nummer och hjärtat börjar slå. Idag kanske jag tar hem det.

Sen går det åtta månader och fyra dagar. Du vill göra slut med mig. Jag sitter med axlarna uppdragna i den mest erkända försvarsposition som finns. Gråter i en fleecefilt och tittar på bokhyllan bakom dig. Du har bestämt dig säger du. Jag är inte den jag en gång var. Då blir jag arg, slänger tv-kontrollen i golvet och börjar gråta. Säger att du är ett jävla äckel som tittar på andra och säkert knullar med grannens dotter. Jävla äckel. Jag är glad att det är slut. Jag skiter i dig. Jag ska fan ha allt, lägenheten, bilen, barnen. Din mammas jävla sommarstuga kan få, så kan du ligga där och knulla småtjejer. Du gråter ljudlöst. Jag skrattar åt dig. Du blir arg och jag gråter i skrattet. Jag gör yviga gester med armarna och försöker se oberörd ut. Sen ber jag dig att stanna. Säger att jag ska banta och börja ta hand om mig själv. Ljuger om ett jobb jag tror jag kommer få. Fleecefilten är snorig. Du reser dig upp och ställer dig i fönstret. Jag ser ditt vackra bruna hår slingra sig bakom öronen, din markerade rygg som glänser genom skjorttyget. Du står där med din rygg. Minns hur dina händer brukade omfamna mig, hur dina läppar smakade. Jag älskar dig alltid, snyftar jag fram. Du lämnar din familj. Dina barn och din fru. Du gråter högt nu. Säger att du är ledsen, lika ledsen som jag. Att du ska gå nu men komma tillbaka i slutet på veckan och hämta mer saker. Du pratar lugnt och säger att tiden läker alla sår, att vi inte ska börja med allt praktiskt ännu. Jag blir en sten. Oförmögen att röra mig sitter jag i en timma och tittar efter dig i dörren. Gråter utan att blinka, andas utan mitt syre, du.

Slungas tillbaka i tiden. Till repantiden på gamla jobbet. Då i början. Martina bodde hos mig och vi var ute ons, tors, fre, lör varenda vecka. Drällde in apraka om kvällarna och sov en timma innan jobbet. Fattar inte hur jag pallade. Men i alla fall, som jag känner mig nu, kände jag mig då. Bakis och trött men ändå peppad på att gå ut mer. Det är solen. Den gör sånt med en. Ni vet ju. Måste passa på är mitt motto jag lever efter nu. Snart ska jag bo i dyra landet och där håller man inte på att gå ut stup i kvarten och hänger på barer. Ikväll kan det bli en liten utgång för Cajjan och Richan åker faktiskt hem i morgon. Då måste man. Caisa och jag hade kärleksprat med varann igår. Att vi inte vill bo i olika länder, att vi är bästisar och sånt. Sen blev Caisa asfull. Det var kul. Ha ha-roligt. På fredag är det middag hos Rangmar. På lördag måste jag flyttstäda. Sen ska jag på nån finfest. Eller fin och fin men det är en fest. Måste bli klar med lyan också. På söndag ska det lämnas nycklar och sånt. Vår-Frida har talat och jag faceade just med Robin och vi blev lite störta över at vi inte kommer sitta på snaps i år och kolla folk och dricka lite för dyr öl. Längtar efter Anders. Och sånt.

Det är mindre än en vecka till jag lämnar min lägenhet. Jag suger ur allt jag kan. Pillar på väggar jag ännu inte rört. Öppnar skåpen lite fler gånger. Dröjer mig kvar i min alldeles fantastiskt sköna säng. Ja, den är sänt från himlen. Packar ihop saker. Ja ni vet. Försöker lämna min energi kvar här. I väggarna ska den sitta, enda till jag kommer hem igen. Hem. Mm. Puss o kram

Klassfest

Igår hade vi baklängesfest. Vi tänkte baklänges i tiden och gjorde en klassfest. Alla fick en varsin "klassens". Typ tönt och annat. Rekvisita fick dom sätta på sig. Vi hade popcorn och klubbor som alla tjejer gick omkring och sög på. Vi hade danstävling som spårade ur när både Jojo och Jari började ta av sig kläderna för att vinna. Censur på de bilderna. Det dansades tryckardans. Åh! Mys på hög nivå. En hel öl spilldes över min dator så när jag vände den upp och ner rann det ut. Att den lever. Peppar. Klassfesten innehöll allt. Intriger, fyllebråk, hångel. Klotterplank hade vi på toan. Där stod det fina saker om mig och Anna i morse. Snuskiga saker. Kändes lite högstadiet. Jag och Anna har suttit ute i solen i bara t-shirt och dykt djupt ner i killträsket. Härligt. Vi gör alltid det. Som tonåringar. Pratar om killar. Nu har hon gått och det blir så där hiskeligt tomt.

blå himmel, måsar och söderbysjön

Lilla är det bästa stället jag vet i Stockholm. Igår var det så mycket folk där så alla rummen var fulla. Anna gjorde bort sig lite. Vi hade seriöst snusksnack och just i en sänkning i en låt skriker Anna - Jag vill bara ligga! Då vänder sig killen bakom sig om och börjar garva. Sen frågade han om han fick joina. Lite senare i snuskpratet gör jag och Anna ett okontrollerat AAAH! när vi pratar om nåt. Då vänder sig samma kille om och vi känner att det är dags att lätta. Sjukt kul var det. Hockey! Synd bara att Frugan och Eddan inte var med, ett riktigt hockeymoment. Eddan kommer i morgon. Jag är så peppad. Jag vill ut idag igen och i morgon kommer bli grymt. Vi har twistat temat lite så nu kommer det bli himla mysigt.
Inte okej att dra en cheese på vägen hem. Kräk på den. Förresten, var ute tidigt idag och sprang, har gått dåligt hela veckan och jag känner mig inte i form.

lund och messing

Nu tar jag och den här heta tjejen och gör stan. Här kan man ju inte sitta och häcka. Till och med de lårhöga malmskillnadsgatan-skorna åker på.