Hej.


Jag är i omedveten medvetenhet. Lite uppe i det blå. Lite nere i det grå. Åker på onsdag. Tänker att jag ska på semester till Örebro. Några veckor. Stora saker för jag. Äsch, hur som haver. Du som havet. Hälsade på pappa i minneslunden idag, Anders han körde mig dit. Jag bet hål i ena kinden så jag har sår för jag ville inte gråta krokodiltårar alldeles öppet i solljuset. Gråta, det vackra sköra som strömmar ned för en kind någonstans runt om här i världen. Salta, blöta droppar som visar en sida av sårbarhet. Som visar en känsla. Att det ska vara så svårt. Blotta det som blottas kan med en liten vink. En tår som torkas upp av en famn. En tår som kysses bort av en mun som svär trygghet. Att det ska vara så svårt. Att visa den sida som mest behöver närhet. Att våga kasta sig med rädslan att bli ifrånstött. Att tåren inte torkas av en famn. Att tåren blir vänd ryggen. Att man ska vara så rädd. Jag ville ju inget hellre än att kramas och prata om min pappa i flera timmar. Måste lära mig skruva av locket på mig själv eller be någon stark ta i med hårdhandskarna. Det går inte att aldrig lufta hjärtats sorger. Det går bara inte.

Jag har en text som är gammal. Om livet och om pappor och döttrar. Om kärleken. Ja ni har läst ni trogna bloggföljare mina. Ni som var med på gamla. Som är nya ändå.


Tiden läker kanske inte alla sår, men den lär dig, mig, du, ni, jag att andas och svälja som man ska. Man gör det bara och den där morgonen när solen tittar fram efter ett mörkt år eller en vinter säg. Då det är som vackrast och man står i fönstret och fryser om fötterna men solen är där då, i väntan på att få strila sina strålar över oss som längtat så himla länge. Hur vackert är det?

Och kärleken är berusning när den är som bäst, med skratt och kittlande mage. Och att komma över kärleken med den värsta av baksmällor, då man tänker. Aldrig mer dricka igen. Sen kommer nästa gång och den är lika fin och spännande.

Du är så häftig för du ser solen även när den inte skiner och du projecerar fram dina bästa intressen när de inte existerar ens. Du lyssnar till sånger som inte ens skrivits ännu och din själ är vacker och jag är glad att den är din.

Jag skulle kunna säga till dig att om du vore en låt skulle jag repeata den som jag gör med John Mayer just nu. Och jag älskar den lika mycket varje gång.

Du skulle kunna svara att jag var som en sån där morgon när man vaknar med armar lindande runt varandra och tårna nuddas så det kittlas. Sen är det sommar och man går till stranden och dricker vin mitt på blanka.

Precis just nu någonstans på jorden sas just de små orden för första gången och han menade dem. Jag älskar dig sa han på hundra språk hennes ögon vattnades, någonstans där ute drar han försiktigt bort en slinga hår från hennes ansikte och de kysser varandra för första gången. Någonstans där ute i vår värld stryker hon sina händer över hans rygg och det glimmar där inne för hon vet ju.

Jag saknar pappa mycket för första gången på ett tag. Det blir ledsamt inne i mig ett slag att alla de små sakerna som är så fina och så innerliga. Att han inte får uppleva de mer. Inte uppleva mig mer. Jag lever ju faktiskt kvar i världen med solen som tittar fram och med lockar i ansiktet som blir bortplockade i en kyss. Jag kommer ju att få de där orden sagda med varma blickar och jag skulle hemskt gärna vilja dela med mig av dom.

Pappa. ♥