söndagstankar

Det är så innerligt, så vackert, så ont. Det är så ärligt och helt genomfantastiskt. När jag ligger fallen fångas jag av din hand. Bunden med ett band jag själv väljer om jag vill knyta upp eller inte. Bunden till dig. Börjar speglas i dina ögon, ser kontraster av mig själv röra sig, vill skratta, gråta, vara lycklig. Jag går på mossluktande marker i en skog som droppar av regn, dina steg är lätta bredvid mig.
Inte bakom, inte framför.
Vi delar marken. Ibland är det jag som för. Regnet har piskat håret blött och mörkt. Vi vaknar nära och värmen från kroppen lockar mig närmre. Närmre din värme. Din morgonröst. Allt det jag älskar samlat i en lyxförpackning. Allt det jag älskar med du. Från och med du, så blev livet helt plötsligt annat och du. Och jag. När jag vill sakta ner och lägga mig för att aldrig stiga upp ibland lutar jag mig mot din axel och fylls med livet som det ska vara. Med kärlek för dig och med kärlek för kärleken. För det.

Ser ni på Så mycket bättre?
Jag är rörd och vill gråta. Är det tecken på ålder eller bara extrem känslighet?

triviala problem är inget att bekymra sig om

Det blir inget av med att sparka löv eller rulla i snön för mig i Sthlm i nov. Känns trist. Jag är inget barn och bryr mig inte särskilt mycket om födelsedagar och sånt men det hade varit kul att fira tillsammans med vännerna mina både från här och hemma. En liten klutt av folk på nåt sätt. Nu blir det jobbrace istället i november, december så vi någon gång kommer iväg till landet där borta där solen lyser och det säkerligen kryper typ en miljon djur på marken. Vill dit.

Ett par kort som jag älskar himlans mycket och som alla har en speciell plats eller ett ännu mer speciellt minne här inne hos mig, nu är de ju pillade med men det spelar ingen roll för de känns precis som de ser ut.



Min första dag i Australien. Jag var blek, förväntansfull och enormt lycklig. Min bästaste resa med fina Lisa. Älskar det mesta jag gjorde där.





Robin ler på riktigt en dag innan vi skulle tralla ner till bryggan i Horan och bada. Det var sommaren 2009, vi var vänner sen ett år då. Fina Robin med det ännu finare beskedet.



Min första dag i Byron. Jag var ensam på andra sidan jorden men det gjorde inget. Min fina flykt som jag saknar. Den var bara min.



Noosa. Min vapendragare ett par veckor den franska promiskuösa donnan Marine. Hon var speciell och jag kommer alltid minnas hennes galenskaper och alla gånger jag fick leta efter hennes trosor i poolen på morgonen.



Nimbin. Ett litet samhälle där droger var som korv med bröd. Märkligt, fascinerande och rätt skrämmande på samma gång.



På väg upp på fjället ute på Alnes. Bara för att det är får där. Tycker om det.



Världens vackraste ljus på ett djur som jag inte annars är så förtjust i. Det här är den bästa bilden jag tagit och därför är den viktig för mig.



En mamma och en Anders i Norge här hos mig.

nattsaga

Invirad i ett täcke som håller mig varm. Borde snart bli trött efter en liten hjälp på vägen denna svårsomnade kväll. Är ledsen idag. Bara ledsen och gråtmild, saker och ting hit och dit och kryptiska meningar för jag kan inte ventilera mig här. Vill vara bäst men hamnar inte alltid på topp. Krav och förhoppningar blandas samman med misslyckanden och då får man sig en törn på sitt egna förtroende. Vill att livet ska levas när man lever. Vara lycklig så gott man kan. Inte leka martyr. Inte vara självgod eller heller likgiltig. Vill känna när det känns bra och stanna i den bubblan av mjuka former och rosiga kinder. Vill att allt ska vara bra. Vill inte analysera allt till det inte finns något kvar. Vill inte tänka på allt, jämt, hela tiden. Att allt ska betyda något.

Ibland bara är det.

Vill hitta tillbaka lite till jag och det starka jag-vill-jag-kan, jag räds inte att vara jag. Tappat bort. Mig själv. Vill känna mig snygg och fantastisk. Borde känna mig snygg och fantastisk. Har ju lämnat mitt hem för att följa kärlek. Modigt. Har tappat tio kilo sen i vintras. Duktigt. Vågar lämna ut mig till den jag älskar. Framsteg. Ändå. Feg. Fet. Inte tillräcklig. Nu kan jag inte skriva mer för då lämnar jag mitt allra inre för okända ögon som inte ska veta. Nattidstankar från en i en helt annan värld.

Fyrkant

Mina bästa vänner sommaren 2009. Vi skulle på Hoffmaestro på Mose Backe och vädret var idylliskt. Saknar ibland så det kniper i magen. Detta var sommaren innan Martina fick sitt andra lilla barn, innan Emelie flyttade till Spanien, innan Anna började i Berghsbubblan och innan jag flyttade med kärleken till Norge.

Mamma

Jag älskar att sitta och lyssna på musik med mamma och analysera texterna. Ibland gör vi det, hittar någon låt som vi gillar så spelar vi upp den för varann. Mamma, hjärta!

Vill du bli min?

I somras var vi på bröllop i Uppsala.

Körde två pass idag. Ett spinning och ett Bosu mage. Dra mig baklänges att jag missförstod var instruktören skulle stå och hamnade längst fram på Bosu, att tillägga har jag aldrig varit på ett sånt förut. Det var tungt. Men kul! Bröl.

the love of kissing

When I was younger, so much younger than today this was the poem I wrote on walls, in books and in my diary.
A kiss, is a kiss, a plum is a plum, a kiss isn't a kiss without your tongue, so open your mouth and close your eyes and give your tongue some exercise.
It's kinda dorky and so extremely young that poem but it reflects my enormous love of kissing. I knew it when I got my first real kiss of teenage love. I knew it when I was 13 or 14 and his tongue touched mine and my knees got weak. I knew it when everything disappeared around me and his porch got blurry when my eyes closed. I knew it when the butterflies in my stomach started to go bananas. I knew I would strive for more. I discovered the fun in kissing other people. Me and my friends had parties where we had kissing competitions. Years past by and new boyfriends past along, new lips touched mine and I got older. Now my interest in kissing is as big as then but I've noticed fooling around is not as popular with guys my age. Now everything is about fucking. Kissing is just a milestone in what is really gonna happen afterwards. That makes me sad. Kissing is still one of the things I love in life. My friends says the same. No one hånglar any more. I miss kiss. Longing for my breath increase, my head spinning, my tongue carefully getting to know yours. Ah.. Kissing. Just kissing. It's so worth dry lips.

Har betalat gymkortet idag. 1030 NOK. Ärligt talat. Rena rama rånet. Det är 1200 svenska. Alltså vi snackar 630 spänn i månaden fast nu var det första betalningen och då kostar det en massa extra i adminavgifter. Jag är rånad. So much för min månadsbudget.
Kom just hem från spinningpass. Skönt efteråt, plåga under tiden. Känns skönt att komma igång igen efter en släpig en-dag-i-veckan månad.
Nu ser vi framåt, vår 2011 står bakom hörnet och lurar. Då ska man entra stranden, blek bredvid en helt sjukt snygg kille. Då gäller det att jobba bort gäddhäng och häng på andra ställen.

Jag är som en kamelont i mitt humör. Röd och grön och blå och gul. Är så inpräntad från barnsben att dygnet börjar kl 8 på morgonen och man syndar om man sover längre. Tror hela min generation känner igen sig. Nu börjar jag nästan aldrig före ett på dagen vilket betyder att jag helst inte går upp före elva. Men ändå var morgon så får jag lite ångest. Jag borde gå upp tidigare och göra något av dagen. Men vad sjutton ska man göra? Det är inte direkt sommar, det blåser och regnar och är grått. Så tänker jag, men hey jag ska ju börja plugga sen borde man inte vänja kroppen att gå upp i tid då? Men vad är i tid? För dig? För mig? Varför ska alla jobb och skolor mm börja så tidigt. Varför är inte klockan åtta kl sex. Vi äter aldrig middag före åtta, det är sent för man ska inte äta efter sju, då blir man tjock. Förstår ni var jag vill komma? Jag tycker människan ska sova på morgonen när det fortfarande är mörkt. Man ska inte gå upp kl sju i mitten på dec när natten ligger och lurar fortfarande. Min dygnsrytm är annorlunda mot vad den varit innan men jag fan så skönt det är att sova.

Det kanske är söndagen som gör det, kanske den välbekanta lilla ångesten som brukar infinna sig sådär dagen efterpå. Jag tänker mycket på framtiden, alltså på när Stockholm ska bli basen igen. Räds inför den. Skräms utav den. Jag ser rutiner komma smygande, konsumhandlingar och måsten. Blir stel och vill inte ännu. Kanske då, men i vart fall inte nu. Gillar mitt låtsasliv här i Ålebyen. Gillar att aldrig behöva göra mer på jobbet än man måste. Gillar att gå och lägga mig tre om nätterna, att vakna när jag vaknar utan klockor som pekar finger kl sju om morgonen. Alla som någon gång bott på ett annat ställe vet vad jag talar om, det är som en overklighet, en semester, ingen vardag på samma sätt som hemma är. Vill inte ha framtid ännu. Vill bara ha nutid och viss dåtid.

Lördag

Jag kan inte konsten av att sminka sig mycket, och när jag väl gör det ser resultatet ut såhär. Inte så flott. Lite geggigt runt ögonen (palla stå 10 min bara för att lägga skugga) Döh! Ungefär så, men det får duga för en kväll på byn. Hepp, först hem till någon på en liten fest och sen, ja sen blir det garanterat Lilla. På bilden ser man den enorma skillnaden det är på storlek mellan mina ögon också. För övrigt, kan inte släppa hur kul det är med Photo Booth. Mycket rolig underhållning för er som har Mac, för er andra: BYT! Pc är sämst. Man håller inte på med PC 2010.

typ för ett år sen, okt 2009

Vintern har satt klorna i Stockholm. Det var kallt om fingrarna idag när jag klev ut ur porten i ett mörkt Bagis. Andningen skapade vita moln som jag för övrigt tycker är rätt äckliga. Alltså att gå in i andras moln, att träda in i en annan människas andedräkt. Vill inte känna lukt av kaffe eller morgonplackers.

Jag drog upp jackan och satte på lite musik. Tunnelbanan tuffade framåt i vanlig takt. Folk. Folk överallt. Trängsel. Stress. Jobb. Vardag. Nyduschade, förkylda, trötta människor på väg mot vardagen. Jag noterar det ibland, ser att någon drömmer sig bort. Undrar om vad eller vart? Om någon sitter med samma tankar som jag. Om någon hellre vill vara på en plats där solen värmer kinderna röda och sanden krusar under fötterna istället för snön. Den platsen som man aldrig kommer att hitta. Paradiset. De oåtervänderliga paradiset. Där man alltid kommer att vara nöjd. Där man aldrig kommer vilja fly till ett nytt paradis med ny sand och nya strålar. Platsen i ens drömmar. Det är svårt att vara ombytlig och rastlös in i märgen. Att alltid vilja ha något nytt. Aldrig nöjd. Trött på vardagsheten och rädd för framtiden. Analyserar för mycket om vad som komma skall. Är för praktiskt lagd. Lägenhet, jobb, hur gör man? Vill bara åka. Måste åka. Har en dragning till Costa Rica som måste fyllas. Innan. Ja innan allt som tunnelbaneåkning på morgonen ger. Å andra sidan lycklig. Lycka att alla vännerna är så fantastiskt underbara så att jag ibland tror att det är verkligheten som är drömmen. Mamman min. Folk omkring. De som bryr sig och som jag bryr mig om. Har en känsla av värme idag.

It was not really your bag and you that stood on the front porch. It was her bag and you. It was you. But it was her bag. I didn’t want to care about it as much as I did so I neglected it. You were here now. With me. With her bag or not, you were here. I saw that you had cried of your cuffs on the shirt. It was a bit rumpled and and darker than the other fabric. I did not want to be angry about that either. That you cried then, when you said goodbye to her and hello to me. With your face facing down you walked past me and I smelled your perfume and I shiverred. I wanted to grab your hand, see your eyes. You sighed and a gust of wind slid past and gave me the creeps. Concern, yes. Concern of you leaving. Again. As you always do when we're done. When we fucked. Now you were here for real with your body and her bag in my hallway. I pressed my nails deep into the skin to prove to myself that you were my reality.

Then you kissed me with your eyes closed and I secretly watched and hoped that it would never be finished so I put my arm in your neck that I dreamed of before but had not dared. Then I forgot everything that had with bad things to do, and disappeared in the world where you were. We kissed for hours, maybe not but it sounds good. You undressed me and I was naked in the light. Your eyes were mine now.

Men jag åkte hörrni. Man måste bara hitta styrkan och våget. Gillar och läsa sånt här gammalt, se hur man förändras på det ena eller det andra sättet. Man förändras.

Sweet sweet potato you

Det snöar. Ordentligt snöar det. Ett tjockt lager geggsnöäckelmys ligger på marken. Anders är liksom och surfar (!?) crazy människa med ett brinnande intresse. Jag har just varit på gymmet. Tänkte jag måste testträna och se vad Ålesund har och bjuda på. Och minsann vilket supertrevligt gym, blir ett kort där. Orka vara en sån som springer ute i snökaos, jag är inte där. Står hellre inne och glor på folk. Det är satans dyrt bara och det svider i plånkan att safta upp 700 norska i månaden för ett kort. Costa rica, stranden, bikini. Ok.

Just ja! Igår. Vilken kväll. Jag och Maren blev bjudna på fantastisk middag av våra killar. Huvudrätten bestod av karamelliserad sparris, sötpotatis/aubergine/squash-kompott, vitlöksmojsade champinjoner, kycklingfilé och mangosalsa och så ett gott vin till. Efterrätten var nog den mest klassiska men enligt mig mycket underskattad, kanske för den känns lite omodern men det blir det ändring på nu. Chokladdoppade jordgubbar och glass. Alltså! På riktigt, tror inte jag har ätit en sådan komplett middag hemma någon gång. Allt var perfekt. Och alltså, sötpotatis. H.e.r.r.e.g.u.d. Ska aldrig äta nåt annat igen efter igår.

Vad säger vi? Har inte Håkan gått och blivit man? Lite lockar och han ser inte ut som en pojkvasker längre. Nya albumet, tummen upp. Igen. Vill säga "han bara levererar" men känns för idolreferatigt. Finns inte många som jag haft såna enorma känslor till texter som till Håkan. Hela min resa till Australien speglas av För sent för Edelweiss. Långa vägar hem och jag blev ett redan på planet dit. Använder även Håkan som springmusik, ett tips.

Minnen från sommar på Hurtigruten och när Anders plockade blommor till mig. Nu är det höst, det ska bli 2 grader nästa vecka och på springningen idag höll jag på att blåsa bort, ibland var jag världens snabbaste när jag hade medvind och vid andra tillfällen fick benen jobba då hela mitt ansikte förvrängdes av stormande vindar. Var deppig igår och grät mot Anders axel. Han tyckte jag skulle öva på att visa att jag är ledsen så han gjorde en plats för mitt huvud som en skål vid sin axel så klappade han på mig när jag snorade och hulkade en stund. Han lyssnade och förstod. Jag var lite arg också, arg att pappa dog och sånt, ibland blir man det. Det var mest pappagråt och oro över en vän som aldrig får veta nåt mer. Världen är orättvis och man får gråta ibland. Det är sällan jag gör det framför någon, vänner, kille, mamma, gillar inte känslan av att lägga över sorg på någon annan men när det väl sker kan jag skriva under på att det är skönt. Idag är det ljusare vyer innanför panngloben min.

When you think more than you want, your thoughts begin to bleed.

Ni lyssnar väl på Eddie Vedder - Society? Om inte, skärpning. Kan vara den mest eftertänksamma och vackra, sorgliga text. Den kommer från soundtracket till Into the Wild.

vilken kille

Dejten igår var så lyckad. Jag fick svaga knän flera gånger. Vi gick till Hotell brosundet och satt framför öppen eld och tog en varsin drink (haha. jag skrattar själv). Sen blev vi så hungriga och med vårt leverne där vi faktiskt är här för att spara pengar blir det inte speciellt ofta restaurangbesök, man liksom nöjer sig med tonfisk och fiskekakor, men igår bestämde vi oss för att lyxa så vi gick och åt ribs och chocholate cheesecake och drack vin. Åh jag är så kär och lycklig och inser att om en månad har vi träffats ett år.

Hej! Sitter här och äter en burk tonfisk med majo och gör mig redo för en kväll på byn med Anders. Vi går sällan ut bara vi men ikväll bär det av minsann. Vin på Hotell Brosundet blir det. Det är typ som vi ska på dejt, är lite nervös och byter kläder stup i kvarten. Det pirrar i magen också.

Sitter här och undrar om alla elektriker har sagt eller någon gång kommer säga "Let there be light" och trycka på onknappen på väggen. Sen undrar jag lite över andra yrken där man måste säga nåt sånt.

Det kryper spindlar på golvet hela tiden, de ser sin chans så springer de i all världens fart över till andra sidan rummet och vad jag förmodar är deras fort, jag är redo med glaset och fångar de jag kan. De vet de, de slugna jävlarna. De tar sicksackvägar för att komma undan. Jaha, och när jag fångar de kommer Anders och "råkar" välta glaset. Det är väl inte speciellt snällt att fånga spindeln i ett glas frågar han och lever vidare som ingenting hänt. Nä, säger jag men jag vill ha ett spindelmansion här hemma. De vet ju att här får de vara ifred, då signalerar det till alla vännerna att komma hit, tillslut kan vi öppna djurpark. Spindelpark. Jag bara grämer mig över den dagen då jag vaknar med en i ansiktet.

Same, same but different

Samma bild tre gånger om. Det var väl kul tycker jag. Idag har jag varit hemma hela långa dagen, hade en minst sagt otrevlig dag igår så det var förtjänt. Det regnar och är vintrigt ute. Kul att vintrigt är ett ord förresten.

Två till bilder från Trollstigen i helgen. Har fått hjälp att ladda och installera Lightroom 3. Mycket, mycket trevligt och lätt beroendeframkallande. Hepp!

Det är SÅ störigt att jag ännu en gång måste rodda med uthyrningen av min lägenhet. Otroligt irriterande och tidskrävande, speciellt när man sitter i ett annat land. De senaste hyresgästerna bodde i typ två månader och nu ska det fixas igen. Påtryck och annat och jag känner mig irriterad. Borde egentligen sätta ut annons på Blocket där folk verkligen, verkligen gör allt för att få hyra. Usch. Styr och fix kan dra. Jag måste hitta några som inte tänker andra tankar när dem börjar hyra. Ett par glada lirare som fått en lägenhet, folk från en annan stad.

Trollstigen

Idag åkte jag och Anders till Trollstigen. Hua vad högt det var. Det var läskigt att stå på den här platån och bara, öh jag kommer dö.


Nu blev det ju helt fel ordning, för det här är på kvällen då vi åkte ut till Alnes och kollade solnedgången.



Läbbigt va?


Jag ville ta ett hoppkort, fick svinont i fötterna efteråt, men det var det värt.



Så vackert va? Jag har satt på vattenstämpel på en del kort, mest för att jag tycker det är lite coolt men också för att när det är kort som är ens egna kan det vara bra.
Bästa dagen i alla fall.

Ja! Nu tar vi och åker hit.
Gud så kul det ska bli. Trollstigen med min älskade kille. En mysdag. Vilket lyckligt liv jag har. Åh orka vara asglad en söndagsmorgon, jag vet men jag var inte ute igår.

Hej hej! Nu går jag hem till Maren för tårtbakning och vindrickning en sväng. Jobbar i morgon så inget Lilla. Ungefär som att gå på "bio" en lördag. Och förresten, så glad jag är över henne. Heja Maren vilken fantastisk vän.

Det kröp just en stor spindel över golvet bredvid mig. Jag är tjej men yppade inte ett ord. Jag gick lugnt och fint till köket och hämtade ett glas och fångade den. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Anders skulle bli galen om jag dödar den. Jag får återblickar från Gran Canaria med Vicky då våra sadosidor tittade fram och vi gjorde livet svårt för en stackars rackare. Långdraget och plågsamt. Fy. Ska låta den där leva men hur får jag ut den utan att den smiter. Aja. Spindeldagar i Ålesund.

Det känns som jag tassat upp mitt i natten, ett dovt mörker ligger som ett täcke utanför och huvudet är tungt och jag är trött. Ovan. Lever mitt liv i andra tider. Går helst inte upp före elva, somnar helst inte före två. Fantastiskt är det. Vill bara säga det, en vacker dag kommer man behöva stå upp kl 7 på morgonen igen så det är fint att kunna passa på att sova. Sova är skönt.

igår fick de varandra efter 8 månader

Maren, Rhys och Ida. Rhys och Maren har inte sett varann på 8 månader, han är från Australien, igår överraskade han henne och har fått visum för att bo i Norge ett år till. Heja!



Birte hade kvällens coolaste kamera.







Han är min och så fin.




Det var fest som ni ser.



Lena?!

Hej hej, jag mår så otroligt dåligt idag. Baksmällan från helvetet är på besök.

romantik

Han kom hem efter jobbet med en ros i handen. Killar där ute, viktigt. Köp en ros ibland man blir så helvetes glad och har man varit ihop länge och inte ligger varje dag längre så blir det garanterat liggfest efter. Jag blev så glad att jag ville gråta. Rörd och glad. Vilken kille. Ja jesus vilken kille.

JAAA!

Jag är SÅ jävla glad! Jag är så jävla röd i fjeset. Det dunkar bakom kinden. Jag klarade rundan runt berget. Yes! 8 km hård terräng och en backe på 1,9 km rakt upp. Jag klarade det. Kanske trott att jag upplevt runners high förut men aldrig på det här sättet. Jag klarade det. Fa-an så stolt jag är. BRA FRIDA! Heja.

You just left me a note saying your things were packed and that you're leaving later that night.
"Im leaving tonight, all my things are packed".
Two years earlier you glanced at me with those eyes. Those big brown flirty eyes of yours. Those eyes that i fell completely and helplessly in love with. I only took a week for me to know you were the one. The way you held my head when kissing my eyelid made me pretty sure that you felt the same way. And you did. We could lay in bed for a hole day just touching each other. You told me all about your family and how hard it was for you to grow up in an English speaking country when you had skin from another continent. I listened. You told me about bombs crashing down not far from your home and how you sat next to your uncles dead body for 8 hours just crying your heart out. You sometimes cried while telling me awful things. I cried too. Just for feeling your pain. I sat behind you stroking your long hair. Whispering that you are not alone any more.
When you entered a room i fell through the ground several times, my knees just disappeared and I gasped for air. I was in love. So in love with all of you. Sometimes I became sad just for thinking you would leave me. I painted daydreams of you saying you hated me and I was just a cheap fuck for you. I never told you those thoughts. I knew we where more. I knew we where for ever. Two years went by pretty fast and my feelings towards you just grew stronger and I felt powerful and totally happy. Until three weeks ago when I came home from school and saw a little note laying on the kitchen table. First I thought it was some kind of sick joke, I tried calling you but you didn't pick up. Slowly it came to me, this was it. This were you breaking up with me. I became angry, smashing my hand against the wall. Screaming ugly words to the window and my reflection staring back at me. I called you again telling you to go screw yourself, that Im throwing all of your things away, I just screamed until my voice cracked and I fell through the ground once again, but not from butterflies, from ache. My heart broke into a million pieces and I just cried. I cried for hours, just laying on the floor. I sobbed. I tried to stop breathing for a while. Tried to end the suffering. I held my breath for longer than ever before. Then you came home. Found me on the floor with my eyes swollen and my voice broken. You didn't say much. Just padded me on my forehead, saying you where sorry. That you knew you were a coward for writing a note. I begged. I held you refusing to let go, saying that I would kill myself if you left. Calling you a murderer cause you murdered my heart and it will never be alive again. You left me with a dying heart on the floor and now three weeks after you haven't come back. I call you everyday. Don't really want to but I do. I can't not. Sometimes you don't pick up even though I know you see it's me. It's me. The girl with the murdered heart.