Det kanske är söndagen som gör det, kanske den välbekanta lilla ångesten som brukar infinna sig sådär dagen efterpå. Jag tänker mycket på framtiden, alltså på när Stockholm ska bli basen igen. Räds inför den. Skräms utav den. Jag ser rutiner komma smygande, konsumhandlingar och måsten. Blir stel och vill inte ännu. Kanske då, men i vart fall inte nu. Gillar mitt låtsasliv här i Ålebyen. Gillar att aldrig behöva göra mer på jobbet än man måste. Gillar att gå och lägga mig tre om nätterna, att vakna när jag vaknar utan klockor som pekar finger kl sju om morgonen. Alla som någon gång bott på ett annat ställe vet vad jag talar om, det är som en overklighet, en semester, ingen vardag på samma sätt som hemma är. Vill inte ha framtid ännu. Vill bara ha nutid och viss dåtid.