Happy feet

Bara för att man kanske inte sprudlar av glädje hela tiden så betyder inte det är livet inte är bra. Här är klänningen jag fick av Anders, det är min finaste. Ni ser mina bruna fötter, alltså!? På sista bilden leker jag krabba. Blir en del krabblekar. Idag fotade jag min favoritödla som jag döpt till Öd, ska pilla sen ska jag lägga upp bilder på världens finaste ödla.

klädhängsjoks

vi har chilis på tomten, vågar man pröva?

bla bla bla..d.

Jag har haft en svacka under ett par dagar, kanske till och med en vecka. Har försökt nysta fram vad det kan bero på. Tänkte att det kanske är för att vi åker hem snart, att det blir förändring, att vi inte har vårt eget utan måste bo hos de som låter oss. Men det stämde inte, inte på det sättet. Jag känner ju mig själv, det är svart eller vitt oftast. Glad eller ledsen. Det är inte så att jag gått omkring och våndats en vecka, jag har haft det superskoj men det har funnits stunder då klumpen vuxit stor och jag fått andas djupare än vanligt. Om lite mer än en vecka är det 3 år sedan pappa fick sina vingar och försvann från oss. Perioden som är nu speglas sig såklart i perioden som var då. Oro, ångest och ovetande turades om att belägra kroppen. Klart det kommer tillbaka. Har svårt att tänka på de positiva sakerna nu, mest spelas scenerna som jag inte vill se igen upp när ögonlocken faller ner. Jag är ledsen helt enkelt. Det är inte svårare än så och jag kan inte med någon makt göra så mycket åt det nu. När tårarna besöker mina kinder får jag låta de rinna klart och när jag känner att trycket blir för tungt runt hjärtat får jag sätta mig ner och ta emot det. Min person, jag kommer alltid ha en bit av hjärtat som försvunnit och när det ärret råkas rivas upp ibland blöder jag igen. Jag saknar min pappa.

hej hej hej!

Nåt jag ser fram emot med att komma hem är att komma igång med träningen igen. Visst, man rör sig här, i vatten, kanske springer lite men det är inte någon direkt kontinuitet på det. Jag är för omotiverad för att dra ut i supervärmen och springa. Det sätter sig ett troll på axeln ibland som vill locka fram gamla Frida men jag är stenhård på att inte, inte börja tänka i fel banor igen. Vi är här nu, vi äter onyttigt för det mesta och kanske har jag gått upp ett kilo men vad sjutton gör det. Jag längtar till att snöra på mig joggingskorna och ge mig ut i vårluften. Känna hur jag ökar och hur benen orkar mer. Det ska inte bli jättekul att komma hem, förlåt familj och vänner men det är så fantastiskt här. Det är svårslaget. Lena och Niklas är här nu och det är svinkul. Jag har skrattat konstant i fyra dagar. Det var bara det. Nu blir det middag hemma med min underbara kille. Hej hej hej.

SÅ mycket starkare

Den här resan har gett mig något jag inte hade förväntat mig. En styrka som är ny och helt främmande för lilla jag. Jag känner inombords hur det växer en klump med kraft inuti mig. Jag har insett att det som spelar roll är faktiskt de omkring dig som uppskattar dig. Inte de som springer runt och viskar i ett hörn. Jag är över draman hit och draman dit och väljer att spendera min tid med de som bryr sig lika mycket om mig som jag bryr mig tillbaka.

får detta ske ostraffat?

Det har väl inte undgått någon att en stackars pojk dött efter att ha nekats en ambulans från 112. Idag har Aftonbladet lagt ut konversationen mellan den avlidne och sjukskötaren som nekade honom vård. Jag blev fysiskt illamående när jag läste hur det gått till. Hur kan något sådant ske? Vill ha feedback på det här? Vad tycker ni ska hända med sjukskötaren? Ska han straffas för vållande till annans död? Räcker det med att han blev avskedad? Han hade fler anmälningar mot sig sedan innan.
Det här upprör mig något fruktansvärt. Hela jag blir iskall och vill inget hellre än att han ska straffas, MEN, det är en svår balansgång, kanske ringer det massa luringar varje dag som också säger att de inte kan andas, hur drar man då gränsen? Det kommer säkert alltid misstas något fall som gör att någon dör, är det mänskligt? Tror det.  Kan inte låta bli att Flashbacka det här och läser om andras erfarenheter, dåliga erfarenheter ska jag tillägga, det verkar som många blivit bemötta på ett dåligt sätt. Vad behöver man för att bli operatör hos 112? Måste lägga detta åt sidan innan jag blir knäpp av ledsamhet men hör gärna era åsikter..

ibland måste man upp till ytan och andas

Mitt hår. För ett par inlägg sedan, ganska så många när jag tänker efter så hyllade jag mitt nya svall jag fått dagen till ära. Håret guppade som en hoppstylta om jag inte minns fel. Jag var nöjd. I en dag till jag tvättade håret och insåg att frisör(jäveln) hade klippt upp håret. Jag avskyr uppklippt hår och sa klart och tydligt att "nej, nej, inte uppklippt tack, jag ser tjock ut i ansiktet av det" eller jag kanske sa "jag har försökt SPARA BORT det uppklippta från förr i typ TRE ÅR så låt bli att klippa upp det". Nu kan jag aaaaldrig mer ha håret nere, mina planer på en härlig sommarlugg är som bortblåsta och jag är faktiskt ful i den övre huvudregionen. Här går det bra när man ändå alltid har uppsatt (har ingen borste med mig) och håret är saltigt och dant men i sommar när jag kommer behöva hänga runt kommer jag se ut som ett sär. Åh denna ytlighet som verkligen kan gräva sig under skinnet. Under ytan. Är det ytlighet fortfarande då? Ja ja, nu ska jag gå och fila naglarna och prova klänningar, eller nåt... Typ bära upp sovande pojkvän till andra våningen och hoppas att grodorna håller tyst i natt.

mammalainen

har lite mammafeber nu på kvällskvisten. vill få en hård kindkram som bara mamman kan ge. så det så!

Gårdagen var fantastisk

Igår kväll åkte finkläderna på och även lite smink, har inte borstat håret eller sminkat mig sen vi kom hit. Det är sanning, eller ja några kluttar ögonbrynsfärg någon gång men mest för att mina ögonbryn är vita som snö men håret asså.. Vi gick till vår favoritrestaurang Carpe Diem, de har de bästa drinkarna och godaste maten. Igår kväll var det open mic night och två ganska så stenade herrar gick loss på bongotrummor och gitarr och sjöng som det inte fanns en morgondag. Vi satt trollbundna och tittade på spektaklet, drack en sisådär 10 sangrias och var kära. Orkar inte komma med vackra metaforer om hur trevligt det var, jag lämnar det med att det var min bästa kväll sen vi kom hit.

Anders!

Idag fyller min älskade år. I morse fick han pannkaksfrukost och sen fick han agera surflärare när jag skulle ut och beblanda mig med vågorna. Tyckte han flirta med mig så jag bjöd med han hem på nachotallrik. Jag stod upp på en våg i alla fall, resten ramlade jag eller bara låg på brädan och åkte.
På torsdag kommer Lena och Niklas, längtfest igen! Det kommer bli underbart att ha de här. Älskar när man blivit bekant med ett ställe och folk kommer så man kan visa runt. Gå lite nonchalant längs gatan och peka och säga "fy, riktigt kass frukost på det här fiket" eller "här har dom riktigt bra kött, hit måste vi gå".
Finmiddag med vin ikväll, har jag berättat att Anders kom hem med en helt fantastisk klänning från RVCA härom veckan till mig? Den är alldeles ljuvligt fin och jag ska ha den på mig varje dag hela sommaren, kanske kommer en bild efter ikväll. Ja, så får det bli.

Var på en skaldjursrestaurang igår. Både jag och Anders är lite fega när vi ska äta, inga calamares eller räkor för då tror vi att vi blir magsjuka men igår så tänkte vi väl, äsch! klart vi ska festa till det med lite göttiga skaldjur. Jag beställde fisksoppa och friterade calamares. Det tog inte mer än en timma efter jag hade ätit som jag kände illamåendet, det var inget litet heller. När jag bestämt lutade mig över toastolen när vi kom hem blev jag inte överraskad. Shit pomfritt vilken hejdundrande spyfest jag bjöd på. Man kan säga att jag är lite svag idag. Vi firar dock Anders idag så jag biter ihop och leker pigg tjej. Gick och hämtade en fin tårta jag beställt, köpte jordgubbar och glass och så vart det tårtfest helt plötsligt. Han fyller inte fören på tisdag men man måste passa på när det är trevliga folk som vi fira.

yesterdays fun

Igår gick jag och Anders typ världens längst promenad. Vi gick så svetten lackade och fötterna värkte. Nästan i alla fall. Efter flera timmars gående tyckte vi det var dags att sätta sig och äta, så då fann vi det här caféet. Café Liberal. Och det var det också då ägaren eller vem det nu var satt och meckade sig en redig utan att verka det minst störd över att vi var där.

Så blev dom mina, äntligen!

Jag och skon längst upp ska ha en riktig jävla dundersommar, det är en sak som är säker. Annas balle bah.

Det gäller att ta med sig lite öl (japp har börjat med öl igen) och vänner man gillar och gå ner till stranden på eftermiddagarna för att bodysurfa och kolla på solnedgången. Det är en ljuv känsla, en fin och glad stund. Då sitter man bara där och  inget annat på jorden spelar roll. Man bara är just där och då.

krabbfest

Det kan vara svårt att förstå vidden i det jag ska förklara nu. Men tro på vartenda ord så kanske ni förstår.

Härom dagen kom regnet. Det hade legat i luften i dagar, fuktigt, åskigt och massa blixtar, tillslut kom det i alla fall. Tydligen efter första regnet så kommer krabborna. Och det är nu jag vill att ni ska förstå. TUSENTALS krabbor, röda och lila krälar överallt. Sitter man vid poolen ser man hur dom bara ramlar rakt ner och dör, ute på vägarna är marken färgar röd och lila av alla tillplattade överkörda krabbor. Det är så många att jag inte kan sluta fascineras. På kvällen när man ska sova och det är alldeles tyst hör man hur det låter klick, klick, klick utanför fönstret. Om man kommer nära lyfter de först upp huvudet och sen klorna för att fightas.

Jag vet inte riktigt vad de har för mål i livet men tydligen SKA de ner till stranden, what ever it takes. Man har hört lite skräckexempel om folk som lämnat dörren öppen och sedan vaknat mitt i natten av en krabba i sängen. Dom går i en rak linje till stranden och det som kommer i dens väg, det klättrar de över. Halloweenkrabba kallas de.

Igår var jag så bakis. Från att inte ha festat till det på mer än en månad till att dricka öl,vin.sprit på en kväll kanske inte var det bästa och det fick jag betala för. Att det inte fanns vatten så det inte gick att gå på toa var inte det roligaste med illamående och bakismage. Fy fan. Idag har det blivit en jogg, lite bad en redig nachotallrik, fan jag snittar en påse nachos om dagen och nu har jag jobbat lite. Blir lite pool nu sen en body surf i eftermiddag. Ja livet allså..

stranden och jag.

Det var bara jag och havet, och så tårarna såklart. Även om folk gick förbi var det bara jag. Som en total överraskning, man vänjer sig vid sådant, började det rinna okontrollerat. Jag stod vänd mot havet och vågorna slog upp med enorm kraft mot strandkanten. Skorna fick jag ta av mig för att inte bli av med de i havets stora gap. När de började rinna böjdes kroppen i en svag framåtlutad ställning. Kanske är det undermedvetet för att det inte ska rinna på kläderna, att tårarna ska droppa rakt ned i sanden istället för på kroppen. Tårna krullades som i ett försök att spänna bort det ledsna, tänderna blev hårt sammanbitna och händerna knutna som jag vore redo för fight. Det var ingen idé att försöka sluta. Jag ville stå där och gråta även om folk gick förbi. Jag hade ju solbriller på mig. Det fanns inget annat då, bara pappa i mina tankar. Sådan saknad som gör att benen viker sig, munnen vill skrika och naglarna vill hitta något att riva på. Sådan intensiv, hård sorg. Tankar på dödsbädd och sista andetag, på hans händer som jag älskar/älskade. Hans små, små ögonfransar, buset i ögonen, fjäderlätta hårstrån på hans arm som böjdes i takt med vinden på sommaren, leendet som inte avslöjade några tänder men som avslöjade lycka, exakt hur han kallade mig för Lillknodden och mamma för hjärtat. Fan, ibland gör det så ont att inte det hårdaste slaget kan toppa den smärtan. Det kommer mer och mer sällan ju längre tiden går men just under de här månaderna när man minns och tänker att det är 3 år sedan i maj, 3 år, 3 jävla år sen han fick sina vingar så kan det brinna till i hjärtregionen. Att man sedan kommer hem och svullna ögon vittnar om att man varit ledsen och man har en kille som inte alls är rädd för tårar, som håller om en och ojar sig över att han inte var där när man stod ensam bland folk på en strand och grät, då växlas den hemska sorg till en himmelsk lycka istället.
Man måste gråta och vara ledsen ibland, rensa hjärtat. Det gjorde jag idag.

bilder på sten och sol

Hej hej!
Känns skönt att vara här där vi ska vara ett tag nu. Santa Teresa för in hälsa och lugn i mig. Jag har både sprungit, yogat och blivit rejält smashad av bodyboarden de här dagarna vi spenderat so far. Det är spännande med Body Board men jag känner att jag är lite för rädd för att det ska gå riktigt bra. Idag fick jag en riktig fetingvåg enligt mina mått mätt och jag kom med den precis som jag skulle men istället för att åka med så blev jag rädd och hoppade av och då blev jag tumlad som en liten vante upp och ner och bak o fram. Jag är mest rädd att falla framåt och slå i huvudet i någon sten på botten. det blir nog bättre det där efter ett par gånger. I eftermiddag ska det bli riktigt stora vågor så då ska vi ner och titta på alla galna surfare.
Vi har det underbart, god mat som även är billig, härligt sällskap och gott vin. Det var så himla kul när Maren och gänget kom, livliga diskussioner, stora skrattsalvor och bara allmänt god stämning.

Jag älskar dig

Ibland känns det som hjärtat ska spricka, det bultar så hårt och så mycket att det faktiskt gör fysiskt ont i bröstet när han står i rummet och pillrar med något och jag smygkollar. Ibland känns det som att benen ska gå av när jag ställer mig upp och knäna viker sig under mig. Ibland känns det som kolsyra i magen när mitt huvud vilar mot hans bröst. Ibland känns allt som en dröm och jag blir rädd för att morgonen ska gry och jag ska vakna alldeles ensam utan ett tryggt bröst att vila mig mot. Jag är så fullkomligt dödskär i min Anders att jag inte kan uttrycka det i ord. Att jag blivit ett oss är en ljuvlig känsla.

Välkommen till vårt casa

Såhär bodde vi en kväll i Manuel Antonio. Fatta att det är en jacuzzi bredvid sängen. Okej, det var inte jätteskönt att bada i ett skållhett bad när det är 34 grader ute men man KUNDE! Nu har vi äntligen kommit till Santa Teresa där vi ska chilla sista månaden.