stranden och jag.

Det var bara jag och havet, och så tårarna såklart. Även om folk gick förbi var det bara jag. Som en total överraskning, man vänjer sig vid sådant, började det rinna okontrollerat. Jag stod vänd mot havet och vågorna slog upp med enorm kraft mot strandkanten. Skorna fick jag ta av mig för att inte bli av med de i havets stora gap. När de började rinna böjdes kroppen i en svag framåtlutad ställning. Kanske är det undermedvetet för att det inte ska rinna på kläderna, att tårarna ska droppa rakt ned i sanden istället för på kroppen. Tårna krullades som i ett försök att spänna bort det ledsna, tänderna blev hårt sammanbitna och händerna knutna som jag vore redo för fight. Det var ingen idé att försöka sluta. Jag ville stå där och gråta även om folk gick förbi. Jag hade ju solbriller på mig. Det fanns inget annat då, bara pappa i mina tankar. Sådan saknad som gör att benen viker sig, munnen vill skrika och naglarna vill hitta något att riva på. Sådan intensiv, hård sorg. Tankar på dödsbädd och sista andetag, på hans händer som jag älskar/älskade. Hans små, små ögonfransar, buset i ögonen, fjäderlätta hårstrån på hans arm som böjdes i takt med vinden på sommaren, leendet som inte avslöjade några tänder men som avslöjade lycka, exakt hur han kallade mig för Lillknodden och mamma för hjärtat. Fan, ibland gör det så ont att inte det hårdaste slaget kan toppa den smärtan. Det kommer mer och mer sällan ju längre tiden går men just under de här månaderna när man minns och tänker att det är 3 år sedan i maj, 3 år, 3 jävla år sen han fick sina vingar så kan det brinna till i hjärtregionen. Att man sedan kommer hem och svullna ögon vittnar om att man varit ledsen och man har en kille som inte alls är rädd för tårar, som håller om en och ojar sig över att han inte var där när man stod ensam bland folk på en strand och grät, då växlas den hemska sorg till en himmelsk lycka istället.
Man måste gråta och vara ledsen ibland, rensa hjärtat. Det gjorde jag idag.