ibland måste man upp till ytan och andas

Mitt hår. För ett par inlägg sedan, ganska så många när jag tänker efter så hyllade jag mitt nya svall jag fått dagen till ära. Håret guppade som en hoppstylta om jag inte minns fel. Jag var nöjd. I en dag till jag tvättade håret och insåg att frisör(jäveln) hade klippt upp håret. Jag avskyr uppklippt hår och sa klart och tydligt att "nej, nej, inte uppklippt tack, jag ser tjock ut i ansiktet av det" eller jag kanske sa "jag har försökt SPARA BORT det uppklippta från förr i typ TRE ÅR så låt bli att klippa upp det". Nu kan jag aaaaldrig mer ha håret nere, mina planer på en härlig sommarlugg är som bortblåsta och jag är faktiskt ful i den övre huvudregionen. Här går det bra när man ändå alltid har uppsatt (har ingen borste med mig) och håret är saltigt och dant men i sommar när jag kommer behöva hänga runt kommer jag se ut som ett sär. Åh denna ytlighet som verkligen kan gräva sig under skinnet. Under ytan. Är det ytlighet fortfarande då? Ja ja, nu ska jag gå och fila naglarna och prova klänningar, eller nåt... Typ bära upp sovande pojkvän till andra våningen och hoppas att grodorna håller tyst i natt.