Minnen från sommar på Hurtigruten och när Anders plockade blommor till mig. Nu är det höst, det ska bli 2 grader nästa vecka och på springningen idag höll jag på att blåsa bort, ibland var jag världens snabbaste när jag hade medvind och vid andra tillfällen fick benen jobba då hela mitt ansikte förvrängdes av stormande vindar. Var deppig igår och grät mot Anders axel. Han tyckte jag skulle öva på att visa att jag är ledsen så han gjorde en plats för mitt huvud som en skål vid sin axel så klappade han på mig när jag snorade och hulkade en stund. Han lyssnade och förstod. Jag var lite arg också, arg att pappa dog och sånt, ibland blir man det. Det var mest pappagråt och oro över en vän som aldrig får veta nåt mer. Världen är orättvis och man får gråta ibland. Det är sällan jag gör det framför någon, vänner, kille, mamma, gillar inte känslan av att lägga över sorg på någon annan men när det väl sker kan jag skriva under på att det är skönt. Idag är det ljusare vyer innanför panngloben min.