Hej magiska eken

Hej, jag håller på att fnula lite på en saga. Den blir aldrig klar. Och jag har ingen inspiration.

Det var en gång en rabatt med blommor i. Rosor, liljor och gerberas i alla färger man kan tänka sig. Ovanför rabatten växte en stor ek. Eken hade funnits där längre än någonsin och evigheten som inte finns. I toppen på eken svajade grenar och löv och sjöng tillsammans fina sånger när blåsten växte sig stark. Ekorrar och fåglar älskade att sitta på grenarna och lyssna hur eken sjöng. Till höger om rabatten och eken låg ett litet lekhus där flickan som bodde i det stora riktiga huset brukade leka. Hon hade mängder av dockor gjorda i fint porslin och vaggor att gunga dem till sömns i. Lekhuset var rött med vita knutar, som det stora huset. Inuti hängde gardiner i ljust blå som följde vindens rörelser med perfektion. På det lilla, lilla bordet låg en glasskål med karameller i, dessa hade hon fått av mormor Sol. Ja, hon hette Sol och flickan tycke det var det finaste namn hon hört. Sol, sol, kom fram Sol brukade hon nynna när molntäcket bäddade in den lilla staden i ett mörker.

Flickan som hette Manda var fräknig och hade spikrakt tunt rött hår. Ögonen var blåa som ett hav i ett annat land och hon var alltid klädd i vita klänningar då årstiden eller vädret tillät. Manda var en fantasifull flicka som drömde om talande enhörningar och valar som ville skjutsa henne genom ett blått hav. Hon lekte sällan med dockorna utan låg med ryggen mot det daggfuktiga gräset tidiga mornar med en kanna hallonsaft bredvid sig och drömde om drömmar hon ville få sanna. Daggen gav hennes små armar gåshud av det blöta som trängde igenom tyget på den vita klänningen. Hon låg stilla, väntade på solens varma strålar som skulle göra henne torr. När den sen tittade fram kisade hon och kinderna blossades varma. Hon drömde att trädet skulle öppna sina magiska dörrar och släppa in henne i dens värld. Hon visste att den fanns. På riktigt. Där inne var allt fint och glansigt med skira tunna papper som vajade. Marken var mjuk som sockervadd och formades efter ens steg. Man kunde bygga berg och gräva gropar utan kraft. Längs väggarna fanns de kristaller som bildade speglar. De visade bubblor av de rundaste former. Man fick dricka ur vattenfallet och äta av bären, alla ens favoritbär såsom hallon och blåbär fanns i stora klasar för en att plocka. Det fanns en mjölkbrunn med den godaste mjölken i världen och om man slöt ögonen och önskade kunde den bli till choklad. Allt man önskade blev sant inne i trädet. Det var ett sagoland innanför ett riktigt land. Manda ville bara komma på hur hon skulle få det att öppna sig. Hon visste också att man inte fick går för långt för då blev det farligt. Där längst in i trädet fanns något som var farligt. Små, små varelser som stacks med pilar om de blev störda. De stördes av oljud och steg från små flickor som klev på sockervaddsgolv. Mormor Sol hade flera gånger berättat farliga historier om folk som hade retat upp dem och aldrig återvänt. Manda hade frågat hur och varför men aldrig fått ett bra svar då mormor alltid kommit på något annat att prata om.

En dag när sommarens sol var på väg att ta slut och behövde vila ett par månader låg Manda i gräset och sjöng försiktigt på en sång om en pojke som gav henne kolsyra i magen. Småfåglar kvittrade fint från träden och långt uppe i luften flög gässen söderut. Himlens blåa färg växlades fram och tillbaka i pasteller i rött och gult. Pojken och Manda gick i samma skola och när hon tänkte på honom så blev kroppen varm och skör. Hon blev ledsen och glad på samma gång i ett sammanflöde hon inte känt förut. Han la sin hand på hennes styre när hon med sin ljusgula cykel rushade ner för backen vid Lisens café efter skolan. Hans ryggsäck var trasig och skogsgrön. Manda älskade den, hon tänkte att den haft ett liv på någon annans rygg innan. Hon såg ryggsäcken färdas över Europa tillsammans med en annan pojke på ett tåg. Han åt limpmackor med ost på. Drack mjölk och ritade pang-pang gevär på ett rutat pappet. Solens strålar bländade hans bruna stora ögon genom fönstret och han nös. Manda log för sig själv när hon sedan såg honom kliva av på en stor perrong med en klocka större an avgångsskyltarna. Den tickade högt. På marken låg kastade slitna biljetter från resor runt om världen. Pojkens mamma mötte honom på perrongen med en prickig klänning som slutade nedanför knäna. Hon kramade honom och kysste hans panna mjukt. Under tyget på mammans klänning växte något,ett syskon, det visste han inte om. Ännu. Manda skulle bli så glad för ett syskon. Hon hade tjatat på mamma och pappa länge. Mamma hade sagt kanske men att det skulle bli svårt för pappa jobbar så mycket. Mandas pappa är advokat. Manda vet inte riktigt vad det betyder mer än att han skyddar dem som farit illa för någon annan. Pappan brukar komma hem när Manda redan har somnat. Ibland vaknar hon och öppnar ena ögat och lyssnar med spända öron efter det bekanta ljudet av bestick som slår mot en tallrik. Mamman jobbar inte alls. Jo, ibland hjälper hon till på Lisens med att baka. Mamman bakar de bästa bullarna i stan. Mamman brukar alltid ha ett förkläde med gråa rutor på sig och lukta gott. Manda fick inte använda den fina tvålen som mamman tvättade sig med. Den var för dyr, men ibland smög hon sig in på toaletten och tvättade händerna ändå med dyra tvålen.

Pojken i skolan hette Oliver och hade mörkt hår som stod åt alla håll. I klassen brukade barnen kalla honom för lusunge men Manda förstod aldrig varför. För henne var Olivers hår som en katts tufsiga svans. Hon ville röra det med fingrarna. Hon ville snurra en lock mellan händerna och lukta på håret. Oliver var tyst och lekte aldrig med någon förutom när han rejsade ikapp henne i backen. En gång frågade Manda om han ville komma och dricka saft och leka med henne i trädgården men Oliver svarade inte. Manda blev ledsen när hon tänkte på den dagen. Hon hade känt sig dum efteråt.

Plötsligt rasslade det till bakom henne och hon reste sig snabbt upp och tittade mot rabatten. Inget där. Hon kunde svurit på sin pappas stora lagbok att hon hörde något röra sig och nu var det alldeles stilla bland bladen. När hon var mer liten än så liten som hon var nu hade hennes mamma kallat henne för din alldeles egna lilla tokstolla. Hon tyckte att Mandas fantasier och fascination för blommor och blad var så intensiv att den blev knäpp. Hon tyckte inte om att Manda klättrade längst upp i den stora eken för att höra den sjunga när ekar inte sjunger, hon gillade inte att Manda pratade med löven och grät de föll till marken. Manda förstod inte hur mamman inte kunde höra deras röster och speciellt deras kvävda skrik då ett löv föll handlöst ner mot den hårda marken. Hon blev alltid lika ledsen när de andra löven på trädet sörjde i kåda som klistrades fast på stammen. Manda kunde sitta länge och låta tårarna skölja hennes kinder rena. Hon var rädd för efterheten. Efter livet. Hon var en klok flicka.