Ett ögonblicks sekund när jag vände mig om efter ett, tja tårdrypande kanske är överdrivet, men ett känslosamt hejdå av mina otroliga vänner på Lilla ikväll då jag insåg att jag har världens finaste vänner. Där satt vi, tre Emelie, en Anna, en Lena och en Frida tillsammans och skrattade och kramades. Bara Martina som saknades. Dom kom dit för mig. Vilken otroligt lyckost jag är. Det är inte alla som har det vi har. Så säger nog alla vännergäng men jag tror vårt är bäst.

Där hemma var en mamma som liksom är sådär himla världsbäst på att vara mina mamma. Åh så jag kommer sakna.