Det är konstigt, det är som att jag sen jag kom hit har kommit närmare min sorg till pappa. Svårt att förklara men här känns det som jag saknar honom hemma och tanken på att han inte finns hemma är värre än när jag är hemma. Hm. Vet inte hur jag ska förklara riktigt. Å andra sidan känns allt så långt ifrån att det inte alls är så jobbigt. Jag var just ute och gick och gick upp till Fjellstua och mitt i de 418 trappstegen tänkte jag, om pappa hade levt hade han och mamma lätt bilat hit en helg innan Norrland i sommar. Då blev jag lite ledsen. Jag är lite nere. Anden jobbar och sliter och är trött när han kommer hem, det är lite ensamt ibland då. Ingen att prata med. Det blir bra när jag börjar jobba. Bara en svacka. Det har man ibland när luften är tung och ögonen grå. Jag har smugit mig in i köket och lyssnar på min sorgligaste låt och läser sorgliga texter från gamla bloggen.

Du var min sol mot kinden.
Nu är det oväder i mig.