Då mars blev till april och påsken kom låg jag hemma hos Mika och sov. Vi hade haft påskmiddag hemma dagen innan. Vi hade väl varit ihop något halvår. Jag hade klamrat mig fast vid honom för att söka skydd för exponeringen av att ha en pappa som ska dö. Han frågade aldrig något. Jag sa aldrig något. Vi var kollegor. Han, trött, tråkig och intetsägande. Det var ingen kärlek som blomstrade. Jag vaknade av att det ringde på mobilen och mammas skakiga röst bad mig komma till Dalens sjukhus. Pappa hade blivit dålig. Mer dålig. Med skakiga ben tog jag mig till Dalen och upp på våning 4. Den våningen där patienter ligger som ska dö ligger. Jag möttes av stressiga läkare, sjuksköterskor som log det sneda, ömkande leendet som jag senare skulle stöta på många gånger. Pappa låg på en säng med mamma vid hans sida. Han började gråta. Det var första gången i mitt liv jag såg hans tårar. Vi sa jag älskar dig för alltid. Allt blir bra. Du är det bästa jag vet. Allt man ska säga sa vi. Jag somnade snabbt på en hård stol. Kroppens försvar fick jag senare höra. Jag somnade lite överallt den tiden. Under dagen blev pappa sämre. Han varvade från att vara vaken till att försvinna bort. Han ordade om en matta i en stuga. Försökte resa sig på sina smala ben. Då kvällen kom bad läkaren oss åka hem och sova för att sedan komma tillbaka dagen efter. Vi följde läkaren order som militärer till sitt befäl. Kommer han dö i natt frågade jag mamma och hon svarade med ett kanske. Men han dog inte den natten, inte natten efter heller. Han blev starkare igen och fick med en ny packning åka hemåt. Syrgastub och rullstol. Nytt hopp väcktes och kanske var det inte slutet ännu. Kanske var han den enda överlevaren. En dag åkte vi med sjuktransport eller om det var färdtjänst in till KS för att tömma hans lunga på vätska. Han hade haft svårt att andas under natten. Dom tömde hans lunga på 1,5 liter vätska. Med en tjock nål penetrerade läkaren hans andningsorgan. Plågsamt. Under tiden det pågick fick jag och mamma prata med Doktor Hillerdal. Specialisten utan empati och sympati för sina patienter. Han sa då att vi kanske hade ett par dagar på oss innan pappa skulle dö. Ett par dagar. Jag blev panikslagen. Försökte tänka bort det hemska som skulle komma. Försökte som så många andra gånger nynna på en sång för att slippa höra mina egna tankar. Det lyckades inte och jag grät. Jag grät och grät och i bilen på väg tillbaka snorade jag ner hela min jacka. Hela mitt ansikte var fullt av snor och jag minns att jag tyckte det var pinsamt för att han som körde transporten var snygg. Det gick en vecka och vi valde kistor och planerade begravningen som andra planerar veckans inköp. En bisarr overklighet trädde in över mig och jag bara flöt med. Mamma och pappas kompisar kom över för att ta farväl. Pappa hade på sig sina blåa pikétröja och sina alldeles för stora mjukisbyxor då han satt i rullstolen med syrgasslangen trasslad runt sig. Han försökte räta ut den, blev irriterad på att den alltid skulle korva sig. Jag iakttog honom, såg hur hans muskler förtvinades och han inte orkade lyfta den jävla slangen längre. Han andades tungt och ögonen hade tappat glöden. Den glöd som gjorde Staffan till Staffan. Den glöd han var känd för. Glimten som kunde tända solen. Puts väck. Han var svag. Jag var svag. Jag gick ut och satte mig på min sten. Rökte några cig och försökte tänka mig hur det kommer kännas. På pricken hur det kommer kännas då han tar sina sista andetag och sen inte andas mer. Om jag kommer gråta eller skrika. Om jag kommer svimma. Jag blev inte klokare av det. När jag kom in igen bad pappa mig och mamma komma in till vardagsrummet. Han ville prata med oss.
Jag ger upp, sa han. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Jag älskar dig pappa.
Jag älskar dig Lillknodden svarade han.
Vi satt en stund, jag och mamma förklarade att vi accepterade hans beslut, att det var okej att släppa taget nu. Att han hade kämpat som ingen annan. Att han var kämparnas konung. Ännu en gång såg jag honom gråta. Han la sig i den lånade sjukhussängen och låg där tills han dog. Slutade äta. En gång under den vecka det tog för honom att bestämma sig för att dö och till han faktiskt dog mumlade han att han ville ha vatten. Jag blötte då en bomullstuss och strök längs hans torra läppar. Ibland när jag grät på hans arm klämde han min hand. Någonstans där inne fanns hans själ kvar. En del av den.
Så kom fredagen den 9 maj. Jag kom hem från jobbet efter halva dagen. Jag stegade rakt in i vardagsrummet där mamma satt på stolen brevid pappas säng. Sjukhussängen. Jag gick fram och klappade på pappa. Hans smala leder hade om möjligt blivit ännu smalare under morgonen, benen stack ut som avbrutna pinnar på ett träd. Jag skulle trycka på morfinpumpen för att fylla honom med ännu mer droger. Bort med smärtan av att kvävas. Låta honom flyta ut i dimman. Borsta bort ångesten. Hans ben var blå.
-Han är blå mamma, pappa är blå, sa jag till mamma. Vad menas med det här? Varför är han blå?
Mamma förklarade att det var kroppen som stängde av.
-Kommer han dö idag då? Dör han nu?
Hon svarade inte. Hon såg på mig, klappade min kind. Ljudet av hans andning blev värre under dagen, han lät som en kaffebryggare. Tunga, rossliga andetag och en bröstkorg som kämpade efter luft. Som jag ryser vid kaffebryggares ljud idag. Andetag som kämpade för att inte kvävas. Då dagen blivit till kväll och solen började sin färd neråt kom jag in efter ha rökt en cigarett och mamma satt med huvudet böjt över hans fina underarm.
-Kom och sätt dig, sa hon.
Jag förstod. Jag satte mig i mammas knä. Oförberedd trots alla tankar på hur det exakt skulle kännas. Jag klappade på hans kind, sa släpp taget pappa, jag älskar dig alltid, lyssnande till hans tre sista andetag och sa till mamma att han såg läskig ut då kroppen kämpade så mycket för att inte sluta andas och hon tyckte jag skulle blunda. Så jag blundade. Hörde kaffebryggaren, grät med stängda ögon. Han dog. Jag minns att jag tänkte på folket runt omkring, grannarna, vad dom gjorde just i den sekunden. Jag såg ut genom fönstret och tänkte att här dog just en människa. Min pappa. Efter 60 år på jorden och med en fru och en dotter dog han just. Jag prövade säga det. Pappa är död sa jag flera gånger för att se hur det rullade på tungan.
Vi gjorde honom fin, kammade hans år, sprutade hans parfym, satte på honom hans finaste tröja. Bajentröjan. Efter en stund ringde det på mobilen och Emelie sa att hon var utanför med mat. Jag hade glömt att hon skulle komma. Hon kom med mat från McDonald's precis efter någon dött därinne. Jag gick ut och möttes av två grannar som frågade hur det gick med pappa.
-Han dog just.
Tyst.
Sen bröt den ena ihop. Han kramade mig hårt, grät, snorade på min tröja. Jag förstod ingenting. Stängde av. Blockerade mina känslor de 20 metrarna jag hade till Emelies famn. Jag fick maten och gick in igen, ovetande om att Emelie väntade kvar utanför i flera timmar om jag skulle vilja prata eller gråta hos henne. Hon var där till ambulansen kom. Kl halv elva. Tre och en halv timma senare. Pappa låg död i en säng medan jag och mamma åt mat från McDonalds,det var en bisarr situation. När ambulansen kom med två förare ville jag inget hellre än att väcka honom. Ville inget hellre än att någon skulle säga att det var ett skämt, en lögn, att någon skulle farit med osanning om att min bästa vän var död. Att han dog i våra armar. De lindade in honom i filtar. Satte en lapp på hans tå. Jag bad om att de inte skulle täcka hans ansikte om han skulle börja andas igen. Rutin svarade dem. Jag tänkte på ett kallt bårhus och en lapp på tån. Jag tänkte på döden och kände mig levande död. Aldrig mer. Mina tafatta försök att faktiskt känna hur det skulle kännas när hans själ lämnade oss var ingenting i paritet till hur det kändes. Ont på huden, ont i själen. Sen den dagen är det något som fattas mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar