Dag 9: min tro

Jag är inte kristen, tror inte att gud sitter och dinglar med benen och pekar på lycka och olycka och att djävulen är en röd hemsk gubbe som pekar med hela sin eldflammiga hand. Jag är inte buddhist, hinduist, jag har alltid sett mig själv som en självklar ateist. Jag tror på ingenting. Jag har tänkt att religion bara är en undanflykt för att stoppa väck sina problem och skylla på någon annan så fort livet tar sig en törn. Så dog pappa och alla mina tankar på att slutet är slutet och att det inte finns ett öde eller något. Att livet bara är. ÄR. Min livsbild förändrades och likt en kristen eller what ever så var jag tvungen att tro på något för att själv överleva. Jag var tvungen att tro att allt har sin mening. Att folk som är goda inte bara ska dö för intet. Jag tror på människan. På att dina handlingar speglar din framtid. Med det sagt, inte på karma i dess rätta betydelse, mer att du själv skulle plågas av det du gjort att du inte skapar dig lycka efteråt. Jag tror, kanske vill jag tro men jag försöker tro att efter döden blir själen tillfreds. Själen saknar inget. Inget är jobbigt. Du kanske inte är en person eller en blomma på en äng men att din själ är tillfreds. Jag tror på att vara god så gott du kan. Och god kan betyda en massa. Jag har inte alltid i alla stunder varit god. Jag har stulit, bedragit, ljugit, svikit och varit hemsk ibland. Men jag är människa. Jag hoppas min omgivning är glad över att jag är en del av den, för jag är glad att de jag älskar är en del av min. Kanske skulle kunna säga agnostiker men det är ju mer om man inte vet om man tror på en GUD eller inte och det är jag fullständigt säker på att jag inte tror. Jag vet inte egentligen.