Jaget

Det spelar liksom ingen roll hur jag tar det här beslutet om att vara kvar i Norge eller inte. Det spelar ingen roll eftersom hur jag än gör är det någon som blir ledsen och hur i hela friden ska jag vara glad då? Det är liksom inte så lätt för MIG det här. Det är mitt beslut och jag kommer göra någon illa. Varför är det ingen som tänker på det. Hur det är för mig. Jag sätter aldrig någon annan före mig själv och nu måste jag lämna någon att bli besviken hur jag än gör. Det kanske kan tyckas överdrivet hela min reaktion med hysteriska gråtanfall och ledsna läppar men det är så svårt att veta att hur jag än gör blir inte alla glada. Jag vill att alla ska vara glada. Hade just årets melt down med mamma över Skype och var arg och ledsen. Jag känner mig bara så helvetes ensam i det här. Det är inte lätt att vara så lojal mot sina kära. Det gör mest ont i såna här tider. Alla ska bli ledsna men jag då. Jag måste också få vara glad eller ledsen och inte likgiltig för att alla andra ska känna. Usch vad detta tynger mig. Inte så konstigt att jag aldrig känner mig helt frisk. Nej. Nu ska jag ändra mina ledsna tankar till något bra. Det är ju trots allt lördag.