Alla går vi hand i hand längs den långa korridoren som nästan varit vårt hem i flera år. Vi andas in det sista från väggarna, lägger handflatan över ett överstruket hjärta som någon målat dit. Ser mig om och möter någon annans ögon. Det vattnas bakom ögonlocken och jag väjer min blick. Ser ner på mina skor. Hör ekon av de andras förväntansfulla andetag i den enormt dåliga akustik byggnaden besitter. Vi står stilla. Trampar med fötterna. Det blir tyst och vi minns något. Just då. Sen öppnas portarna och ekon från de andras andetag byts ut mot skrik och rop från folksamlingen utanför. Hundratals människor med plakat viftar och hejar och jag tar någons hand och kliver ut. För sista gången kliver jag ut. Letar febrilt efter min familj, ser någon gråta och krama en mamma. Handen i min släpps och plötsligt går jag själv. Jag går framåt, målet är i sikte och mamma och pappas stolta blickar möter mina och tårarna väller upp igen innanför ögonlocken. Jag sväljer några gånger innan jag störtlandar i pappas famn så han nästan välter med plakatet. Kramkalas och små champagnekorkar flyger i luften när alla glädjerop skriks ut. Jag ler så det gör ont i kinderna, gråter av lycka och rädsla för framtiden. Plötsligt vinkar jag hejdå för en stund och hoppar på ett flak. För vi har tagit stude...eeeenten, fy fan vad vi är bra.
Aldrig efter, aldrig före har jag känt den känslan jag gjorde då. Den var alldeles ljuvlig och speciell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar