Jag är så trött. Skulle vilja sätta punkt mellan varje ord. Är.så.trött för att få en stuns i meningen. Lamslagen och i en fas av mitt liv jag inte hade sett komma. Inte så långt ögat kunde nå. Ett beslut ska fattas och kanske är de det största beslutet jag har behövt ta i "vuxen" ålder. Nätterna spenderar med en sne mungipa tittandes upp i taket. Ibland blir det blött på kudden. I örat. Jag måste bestämma mig. Jag måste bestämma om Ålesund ska bli mitt hem för ett år till. Det är mitt beslut. Det är en ganska självklar tankebana jag har och det är tamefan inte lätt att aldrig sätta sig själv främst för nu står jag och väger mellan en mamma som vill ha mig hem och en pojkvän som vill ha mig kvar och eftersom jag skulle göra det för dem båda sitter jag fast i rävsitsen för jag kan inte vara på två platser samtidigt. Önskar att det fanns mer jävlar anamma i den här lilla kroppen. Lite mer hårdhet. Lite mer egoism. Jag är svag för människor jag älskar. Lägger mig platt och rullar runt på mage med tassarna i vädret. Typ.
Det är en enorm press och ögonen vattnas mer än inte och kan jag inte bara få lite jävla recognition. Jag vet redan svaret. Det gör alla andra också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar