Det är en bekant känsla. En känsla som uppkommer just nu. Just nu då och just nu, nu. Förut alltså. Den kryper och illrar omkring som en ettrig liten racerbil där inne i bröstkorgen. Den buffar och puttas och trycker hårt så det blir ett tryck över bröstet. Den är stilla också, vaggar mig i vetskapen om sen, inte nu, nu eller då. Senare. Då. Framtiden är spådd, i alla fall ett par månader fram. Man vet aldrig vad som sker. Man måste alltid ha en back up-plan. Tänker jag i alla fall, men jag har ingen. Känslan kommer mest när jag är ensam i en mörk källarkvart med raggsockor på fötterna och med en nästipp som frusit till is. Utanför är det kväll redan och förbipasserande människor ser rakt in till mig. Här sitter jag minsann. I Norge. Här sitter jag och lyssnar till Debussy, The girl with the flaxen hair, men inte i våra nya högtalare för när jag ska sätta igång sånt så vill de inte fungera. Happ. Önskar att jag hade ett musikaliskt gehör men det hör inte hit. Min känsla ja, den gnagande lilla rackaren som satt tänderna i mig ännu en gång. Borde förstått och vetat att den inte skulle vara sen med att besöka mig igen. Rastlösheten. Den förbaskade rastlösheten. Måste.göra.något. Måste.åka.någonstans. Har inte varit på semester utomlands sen Monte Negro förra sommaren. Har inte råd. Jobbar. Vardagen är här. Ska man kanske bara acceptera den? Vad vet jag. Tankarna kommer igen. På framtiden, ska man bara vara nöjd då? Efter skola två år, jobb och hej vad det går, ett barn eller två, kanske ett giftemål och sen helt plötsligt har man haft samma soffa i 10 år utan att tänka på det.
Skulle vara nöjd med en picknick i en höstig trädgård med lovikavantar och en kall cider i glasflaska. Ibland orkar jag inte vara så kopiöst förälskad i romantiken som jag är. Det skulle säkert vara kallt och man skulle få ont i rumpan, och cidern skulle vara för söt, och hösten skulle vara blåsig och isig istället för färgsprakande och ljuv. Men inuti mig är det så förbaskat fint med romantik, jag älskar dig romantiken. Önskar vi gick hand i hand en stund. Ibland kommer jag på mig själv fnissa över romantiska ting som jag spelar upp i huvudet, som en film. Jag ser flygplatser och överraskningspojkvänner som hämtar en i en bil, jag ser uppdukade middagar och ett vackert paket inslaget med en klänning som ska bäras under middagen, eller kanske ett set underkläder som ska bäras efter midagen. Jag ser lappar med hjärtan på, och förresten ett litet sidospår, spotifya upp Philip glass - the poet acts. Ah. Dör. Sorglig och perfekt till romantiska tankar som slutar i ett krossat hjärta. Jag ser oändliga kramar mitt på ett torg som säljer vaniljiga rosor. Jag bara ser och ser när jag sitter här och lyssnar till lite för klassisk och lite för känslomässig musik som spelas. Ibland önskar jag att jag stod som här på bilden igen för den dagen var fin och mamma min var här en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar