Döden. Den kommer plötsligt även om den förvarnat under ett tag. Döden, den absolut sista. Sista andetag. Om man visste att det var det. Döden, dumma döden som sliter de vi älskar iväg från oss. Prövar oss att klara livet med någon som är död. Döden, den hemska döden som plågar oss levande mer än att faktiskt kanske dö. Livet är som ett stort pussel, med utbytbara bitar. Vissa bitar är alltid där, vissa kommer och går. Några utav bitarna som är inbäddade längst in är såna som bygger grunden och måste finnas där. När en sådan bit försvinner raseras hela pusslet och alla andra bitar flyter ihop till en enda gegga och man står handfallen och tittar på sitt liv fast på ett helt annat sätt. Man ser med nya ögon. Sovande, smärtande ögon som är mer vakna än någonsin. Man inser att grunden är borta och att man står i en sörja av ingenting med lösa bitar omkring en. Man gråter. Man skriker. Man skakar. Man fortsätter.
Caisa, Lisa. Jag tänker på er. Sörjer med er. Vill finnas för er. Önskar jag kunde ta bort er smärta. Älskar er. Det kommer gråtas och skrikas och skakas. Försök ingenting, bara känn. Bara låt er känna och vara ledsna. Finn här alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar