Igår blev det lite sentimentalt så som det kan bli när hemska besked har kommit tidigare i veckan. Minnen väcks såklart av en sjuk pappa och jag blev ledsen. Anders han är helt overklig. Har aldrig mött en människa som tröstar som honom. Allt blir så självklart och det är okej att gråta en skvätt. Han lyssnar, klappar, säger att man får vara ledsen, säger att han är där, kanske lägger handen i pannan. När jag slabbar ut mig att jag saknar min pappa mycket och att jag är rädd om Robin så säger han att livet är orättvist. Han är så fullkomlig min kille. På alla sätt och vis. Gud vad jag kan skatta mig lycklig med den mannen. Heja Anders och alla pirr i magen som kommer hela tiden. Heja att han tar hand om mig. Det är jobbigt i kroppen nu, mycket. Då när man saknar hemma och sina vänner som mest så finns han där, och tur är väl det annars hade jag varit en liten fläck på marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar