Som jag skickade till Anders en ljummen vårdag, för att jag var extra kär den dagen fick han denna.
Och inte trodde den lilla, lilla varelsen att han eller hon skulle bli lämnad hängades i regn. Nej. Den könlösa lilla mojängen ville också ha ett hem. Den fick inget. Smalt bort i regnet. Sorgligt.
Han gick varje dag och lämnade ett brev där hon lämnade honom. Precis där. Sen bara satt han en stund. Tittade, svor och rökte. Slutade inte göra sig själv till ett offer. Hon skrattade åt honom. Det visste han, men han sket blanka fan i det. Han ville vara olycklig. För olycklig kändes mer än likgiltig. Så han blev gammal fort. Redan vid 40.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar