Dag 30: ett sista ögonblick

Det var den dag då första snön kom. Stora tunga klumpar av snö förvandlade staden till ett vitt täcke. Vissa njöt, andra gnällde. Jag vaknade upp, kanske var jag bakfull, minns inte. Jag minns att klockan var strax efter sju på morgonen och hans andetag ljöd högt i det annars tryckt tysta rummet. Lägenheten. Det var ju bara ett rum. Jag såg på klockan, skakade om hans axel och sa att det var dags att gå hem. Sen blundade jag och vaknade av en ringsignal. Kill billtonen spelades någonstans under min kudde och jag vaknade med ett knäpp. Hann tänka. Helvete han är kvar. Helvete nu får jag veta det hemskaste på jorden. "papi" "papi" blinkade det i luren och jag vettefan vad jag sa. Förmodligen "hej". Under sekunderna det tog mig för att svara hann jag ut i hallen, långt bort från sängen och här är det ingen som hör kanske. Jag gled ned, som i en film mot den rispiga väggen tills jag sattstod i en hukande position. Samtalet var avslutat och jag, jag var paralyserad med ofrivilliga "vill-inte-tårar" på kinderna mina. Sen blev jag buren till soffan, vad sker? vad har hänt? varför är du ledsen?. Mamma och pappa kom över någon timma senare, och i det ögonblicket när jag såg pappa med ett besked om han att han var obotligt sjuk, fast med ett leende som inte skulle avslöja nåt men jag såg allt så förändrades jag. I det ögonblicket. Det kom många ögonblick efter det. När jag föll bakåt inne på seven senare på kvällen men blev fångad av Emelies famn. Då när hon läste orden, "medianöverlevnad 8-10 månader". När alla hade gått hem och klockan var tre på natten och jag öppnade fönstret och det var 19 januari och is på gatorna, när jag ville frysa så mycket att jag inte skulle känna sorgen gro och växa som ett foster inuti mig, då när huden reste sig och sa "stäng fönstret". Tidigare på kvällen när alla var där i min fjuttiga 23kvadratare och rökte och skrattade och grät och kramades. Det kom många ögonblick som etsat sig fast. Konstiga, speciella ögonblick som jag minns.

Jag pratar nästan aldrig om pappa. Ibland säger jag ordet pappa för mig själv för att det inte ska bli ovant för munnen att uttala. Ibland pratar jag om honom när jag är själv, för jag saknar han. Jag behöver säga det. Behöver gråta det och behöver få det.

Man ser här att hans ögon vittnar om att han är sjuk. Efter första cellgifterna var vi i Göteborg för släktträff och han var trött men det var fint ändå.