Det har varit annorlunda den här gången hemma. Jag kom i tron om att andra människors beslut och öden inte skulle påverka mig men fick snabbt inse att jag hade fel. Drama och känslan av att jag står i en korridor på högstadiet igen har uppkommit flertalet gånger, detta har rörts om med kärlek från mina fina vänner och kramar från mamma. Jag har fått veta saker som folk tyckt om mig utan att säga något så jag ens kan försöka mig på att försvara eller ändra eller be om ursäkt. Så mycket prat och snack och tycken bakom folks ryggar som sedan uppdagas och blir stort när något annat sker. Folk störs sig på ord och namn och fantomen som var för 14 månader sen och högkvarteret som är ett "kallenamn" på något genuint och fint där några människor som älskar varandra kan få vara fria och precis som man är. Högkvarteret. Ett ihopplock av bokstäver. Inget ristat i sten. Bara ett namn på ett hus i bagis. Jag ligger här och funderar varför människor inte kan säga från start att en känsla gnager så man kan få försöka få den berörde att må bra igen. Nej, den här helgen har varvats med lycka när Charlie och Jolina båda två suttit i min famn och jag känt deras enorma (hey hey) kärlek för mig med obehag och ledsamhet, med fina vänner på Kåken och och på Malmen. Hmm. Precis när jag nuddade tangenterna och tänkte att jag längtar lite tillbaka får jag ett fint sms av Maren där och skriver att hon tycker det är skönt att jag kommer HJEM med stora bokstäver igen. Saknar Anders i det här. I morgon får jag se han igen.
Nu lägger jag allt drama som jag själv tydligen skapat med nåt mail åt sidan och bara tycker om alla som väljer att tycka om mig tillbaks. Jag är inte så osnäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar