minnen och nuheter.

"Som en hand utan en vante på vintern när det är snorkallt och man verkligen behöver en vante. Jag fick just en käftsmäll med kraft rakt i hjärtat. En käftsmäll i hjärtat. Du dog från oss. Bästa du dog bort med din dumma cancer som du inte skulle fått om man visste lite tidigare att asbest är farligt och nu skeppar Sverige det till länder som inte vet om att man får cancer av att hantera det utan skydd. Inte googla tänker jag nu. Jag bara föll ner och gjorde en sjuhelvetes stor grop i underjorden som jag rullar omkring i utan botten eller toppen. Utan väggar och handtag att hålla sig i. Ändlös grop och jag ser inget för tårar blockar min väg överallt. Som forsar är dom. I knew it was coming i morse redan. Har haft svårt att le med munnen idag.

Pappa. Aldrig mer kommer jag få säga så till honom. Pappa, farsan, stabben. Han sa stabben. Jag har plockat ut alla hans kommentarer på bloggen och sparat ner dom.
Mamma, pappa barn.
Mamma, barn.
Jag saknar dej med hela kroppen. Det värker som en influensa som inte vill släppa. Det gör ont på min hud. Inuti, utanpå, överallt och till och med i naglarna. Styra fingrar mot tangenterna, det är bra. Blaja lite. Skriva lite, lufta lite, gråta lite, lyssna på teddan lite, titta på lite kort på hans fina mustasch. Och hans luriga ögon som jag tyckte så mycket om. Klappa på hans arm med sträva hår och han gillade inte sorgkanter under naglarna. Pappan min så ont det kan göra utan dig i mitt liv".

Nu är det sällan sådana här enorma bottnar nås, detta var i okt 2009, men jag ska inte sticka under stolen med att sista veckorna varit tunga. Veckorna. Man får väl inse att livet är så efter en hemsk död av en nära. Ibland kanske man har veckor som är ledsamma. Jag var inte hemma förra året på årsdagen och kommer inte vara det nu heller. Förra året precis nu så var det också såhär. Kanske återkommer de sista månaderna som var så ofantligt tunga tillbaka litegranna för att det bara blir så. Det var ju precis nu vi fick de goda nyheterna att tumören hade krympt och alla var glada en stund och sen gick det fort när påsken kom och hepp hepp så dog han. Otroligt nära till tårar hela tiden nu.

En dag av sorg men även av stolthet. 100 personer, vissa med Bajenkläder. Sånger som spelades. Tårar som rann. Och alla var där för pappas skull. Alla var somrigt klädda. Jag minns inte så mycket. Bara när Goodbye my lover spelades för då grät jag floder.