Har svårigheter att andas normalt idag. Natten påminde mig och döden och jag snorade ner en hel kudde. Sömnen tog mig senare hellre än förr och mina ögon avslöjar allt denna dag. Gråtna små flisor till ögon vittnar om att jag är vaken trots mitt grå ansikte skulle kunna lura vem som helst om att jag visst inte ens lever. Att det ska göra fysiskt ont likväl som psykiskt. Hjärtat förvrids i former helt odefinerbara när man kippar efter den luft som inte ens är värd att andas längre när han inte är här. Idag är jag djupt nere och krälar i stoftet av mig själv. Jag tvingar mina händer att vaska ansiktet med kallt vatten fast jag hellre är utan. Jag snör på mig skorna fast jag inte vill gå ut. Jag tvingar mig ur sängen trots att jag skulle kunna ligga och stirra in i en vägg i timmar idag. Kanske har kbt gett mig nåt ändå. Idag är jag riktigt deppad. Riktigt ledsen. Svåra ord, till och med att skriva. Ledsen. Naken kanske. Som vanligt är det aldrigheten som dyker upp. Aldrig mer. Aldrig mer. Hur kan det vara så att jag aldrig mer får prata med min egen pappa. Jag går in icke acceptansläge. Vill inte förstå. Orkar inte ens öppna munnen. Jag åker och träffar Robin nu. En fika på stan kan nog göra den här omöjliga kroppen gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar