När mina ögon idag möttes av solens strålar, då tåget färdades över skanstullsbron föll jag säkert 50 meter ner i en snödriva. Jag mindes för två år sen när jag åkte samma väg och samma sol lyste i mina ögon, lite yngre kanske. Då var pappa sådär sjuk som han var månaderna innan han slutade andas, då tänkte jag. Då skrev jag till och med ett inlägg om att, även när han dör minsann så kommer solen vara lika vacker om våren. Det mindes jag och i ett ögonblick av total okontroll vättes mina ögon och jag började snyfta. Det fanns ingen som helst hejd och jag fick fejka en förkylningsattack och gömma mig i halsduken. I det ögonblicket förstod jag varför jag varit som jag varit de senaste dygnen, det är nu. Det är nu för två år sen sluttampen och kampen började. Bästa vännen min. Tryggheten min. Och apropå det där med solen och dess skönhet så hade jag rätt den där dagen. Solen tappar inte sin skönhet även fast någon försvinner, den är kollosalt vacker även denna vår.
Känslan av att nåt är på gång, om det är bra eller dåligt, vet ej. Men det är kvar. Den är verkligen kvar. Gnager som en ekorre på en kotte. Kan inte kanalisera den.
Hade en underbar dag med Lena. Alice i 3D och jag vill ju också ha så fina kläder och leva i en sagovärld. Jag skulle verkligen trivas. Solen sken och gav löften om att våren är på gång.
Saknar han där borta i Norge. Den där som är min kille. Han har då minsann stulit hjärtat mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar