Tårar till en ängel

Igår brast mina tårkanaler sönder. Vid läggdags kom en sån otrolig saknad över mig så den var omöjlig att hantera. Det är veckan, det känns. På söndag är det två år sedan. Två år. Hur är det möjligt att vi har kunnat leva två hela år utan honom? Smärtan är den samma när den kommer. Jag började gråta. Anders var bredvid mig, ändå grät jag. Jag hann knappt tänka, jag måste gå in på toa fören han frågade om han skulle stryka mig på ryggen. Då. Då skedde nåt i mig, en känsla av total trygghet precis där jag låg. Jag lät han ta av mig kläderna och sen låg han länge och strök mig på ryggen. För att han vet att det är tryggt för mig. Jag snorade och snyftade och han var där. Han gick ingenstans, sa ingenting, bara var där. Då började jag gråta av det också. När hans famn slöt sig kring min igår kväll ville jag aldrig att den sekunden skulle ta slut. Min kärlek, vilken kille.