Jag bara brakar samman. Svag. Det är väl inte så konstigt egentligen. Med allt. Men det är ju alltid något allt, om ni förstår. Känner mig bara som ett asplöv, otrygg och skör. Det är mycket nu är en vanlig mening i gemenemans liv. Det är lite mycket nu. Men det är ju det. Just den här tiden som är viktig för att minnas och tänka så går Rune och dör. Just den här tiden går Inga omkring och är levande död. Just den här tiden är det visst ingen som mår så speciellt bra. Just den här tiden behöver jag dig.
Här ligger jag i Annas säng och spiller salt på kudden. Äsch, men ibland säger det stopp bara. Alla familjer är fucked up på något sätt, det har jag lärt mig. Jag trodde att min inte var det, sen dog pappa och då blev allt annorlunda. Jag blundar nog mer än jag borde kanske. Idag är jag så himla låg. Och så fort något förändras eller blir på ett annat sätt fallerar tryggheten kring mig. Allt rubbas. Anders o jag har levt tight i flera månader på resan och nu är han i Norge, förändring! Inte är det väl konstigt att jag tycker det känns tomt? Eller är jag bara totalt överkänslig? Jag tror inte det. Man vill ju alltid ha sin närmsta när man inte mår okej. Eller? Ja ni ser, frågor avlöser frågor, för jag vet inte mycket nu. ?...?...?...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar