Idag är det tre år sedan pappa försvann. Människan är i grunden rädd för förändringar, små eller stora spelar nog inte någon roll. När någon dör förändras mycket och man måste leva med det. Lika mycket som vi räds förändringen anpassar vi oss när det behövs. Överlevnadsinstinkten kickar in och måstet att fortsätta blir ens vapen. Det är tungt idag, veckan har varit tung med Rune som försvann och tankar på hur det var för tre år sedan. Men man överlever. Jag fick ofta höra precis när pappa hade dött "jag hade aldrig klarat det" eller "gud vad du är stark, jag hade nog inte pallat". Sådana saker var inte alls roliga att höra. Det var ofta jag istället för att mm:a ville säga "men för i helvete, vad vet du om saken???" för det är klart att man klarar sig. En bit av en försvinner och ledsen är man nog av och till hela livet, men att säga att man inte hade klarat det var bara dumt och sätter ens egen sorg på spets, för vadå, varför klarar jag mig då? Älskade jag inte min pappa lika mycket som du älskar din? Äsch, ska inte hålla på älta, vill mest bara konstatera att livet går vidare, det är tomt, sorgligt och hemskt när man tänker på det och minns, men det kan också vara härligt, roligt och kul att tänka på gamla minnen man har ihop. Min pappa kommer alltid ligga mig nära om hjärtat även om han inte är här fysiskt längre.