Du snurrar mig som en liten docka. Runt, runt. Höjer dina armar och mig med dem. Jag tjuter av välbehag. Så länge sen jag kände dina trygga händer omfamna mig. Ha ha skrattar vi och ser på änderna i sjön. Det tar sin tid att pusta ut. Vi sätter oss på en bänk med fågelbajs. Vad äckligt tycker du.
Jag tittar på hela dig. Dina trasiga jeans och knäet som sticker ut. Några få hårstrån rör sig i takt med vinden. Jag ser din nervositet. Dina fötter som klampar takten till en musik som inte finns. Du tar din hand mot min kind och stryker bort ett hårstrå som fastnat i mungipan. Frustar ut efteråt. Du vill ha mitt medtycke. Söker min blick med ögon som aldrig står still. Det springer förbi en man, guppande, trött med mjöksyra och jag viker undan blicken.
Undrar hur du ska reagera när jag berättar. Din arm landar runt min axel och du lutar dig mot min nacke. Luktar, törstar efter den närhet du inte fått på länge. Vi sitter så en stund, en minut eller en timma. Jag tappar känslan av tid och rum. Solen vilar sina strålar mot trädens grenar. Det är vår tid. Orden ligger latent under ytan i väntan att få kläcka sig ur. I väntan på att få göra dem till vår sanning. Jag minns alla gånger du har sagt dem. Jag med mitt falska medhåll. Det är vår tid nu.
Vår tid är över, tänker jag.
Jag har träffat någon annan.
Du stelnar till och jag ser rakt igenom dig. Jag ser hur blodet snabbare och snabbare forsas genom ådrorna, hur hjärtat pumpar hårdare, pumpar tills det spricker och går sönder i miljoner små skärvor. Hur jag har krossat sig med 5 små enkla ord, jag ser hur vår resa tillsammans seglar förbi, framtida barnen, ringen på mitt finger. Den DU gav mig, vår förlovning. FÖR-lovning. Hur jag lovat dig trohet. Du och jag. Oslagbara. Sorgen som fyller dina ögon med svärta, hur jag på en sekund förändrat din tro på evig kärlek. Jag ser hur lungorna vidgas i takt med din andning. Hur det snurrar. Du kan inte förmå dig att prata, fråga. Jag läser dina tankar. Du älskar mig.
Vem är han, hur länge,varför? Varför? Hur kunde du..
Sen ändras tankarna och du undrar om det på riktigt, smeker han din panna när du är sådär liten som bara du kan vara, skrattar ni ihop, är ni lika tätt inlindade när ni sover?
Du säger ingenting men din blick säger allt. I perferin ser jag hur du reser dig och börjar gå. Du hoppas att jag ska stanna dig, att jag ska skrika förlåt, att det var ett misstag, att det är dig jag vill ha. Du är patetisk som ens tänker tanken på att ta mig tillbaka. Jag föraktar dig för det. Hur du inte har någon som helst självdistans.
Du blir aldrig den samma.
Hepp, hepp, var aldrig otrogna mot dem ni älskar, det orsakar bara smärta och är inte alls speciellt kul att bli utsatt för. Tänk bara på han i storyn, han kan inte va glad efter det där. Puss, nu går jag och battlar regnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar