Hösten lurar i krokarna. Regnet smattrar, vinden viner och solens strålar är inte lika varma mot kinden längre. Det gör ingenting för jag är lycklig ändå. Om några månader ligger jag på en strand med en öl i handen och tittar på min kille som battlar mot vågorna i solnedgången. Ha ha, suckers ska jag skratta då för skadeglädjen kan vara sann minsann, och ärlig. Ärligt alltså. Det susar och har sig i den stora japanska lönnen på väg hem från jobbet. På väg där vägen bara varar i sisådär 5 minuter. Det är en liten stad med stora berg. Vi gick många trappsteg upp till Fjellstua i söndags innan vi mötte upp Maren och åkte ut till Alnes för lite titt på den stora fyren och fika med Ida och Birte. Mina vader skriker efter trappor och springning och då menar jag inte att de skriker för de längtar utan snarare att de skriker för det gör ont.
I morgon ska jag på en läskig undersökning och jag grämer mig lite granna och kluckar och ojar lite granna där inne. Tur att jag har någon som kan hålla handen och leda mig ut efter när jag flyger högt (hoppas) på lugnande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar