Den dagen då jag träffade honom var en måndag. Det var is på gatorna och snöflingor som singlade från himlen. Den dagen blev snabbt till en vecka. Den dagen blev till små, små hoppningar i hjärtat när det dök upp ett sms eller ett samtal. Dagen blev till en vecka och veckan till veckor. De små, små hoppningarna i hjärtat växte till stora jordbävningar och svårigheter att ta ett andetag när de stora varma händerna la sig runt min midja. Veckor blev till månader och jordbävningarna ökade i fart och hjärtat var bundet och jag var helt och hållet förblindad av honom. Idag firar vi ett halvår tillsammans och det finns inte en hint om att jordbävningarna är på väg att dala eller de rosiga kinderna på väg att blekna. Jag är så otroligt, otroligt kär i Anders.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar