Ett litet ljus står på bordet ensamt och kämpar för den sista lågan, hallondoft sprider sig i rummet. Utanför är det mörkt nu. TV'n står på i bakgrunden och Håkans Trubbel spelas på repeat ur högtalarna. Kalla fingrar som luktar av mentholcigaretter. Här sitter jag och tittar på mitt liv. Hur det blev. Hur livet tillslut blev. Än är det inte över. När jag blundar sparkar jag löv med barndomsvän på baksidan. Man får inte sparka på löven säger en annan. Igelkottarna bor där över vintern. Jag blev ledsen minns jag. Tyckte synd om dem som inte fick sova i en säng. Barndomsvännen grävde ner mig i en hög med löv. Hösten luktade som den alltid gjorde. Gör. Höstlukt. Blöta fina, vackra löv i alla färger svåra att definera. Jag springer med någon bakom mig, andetagen tunga, snabba. Måste hinna innan han tar mig. Måste hinna. Måste sparka burken. Kom igen Frida skriker en annan barndomsvän. Och jag hinner. Dunk för mig ett två tre skriker jag ut i lyckans sång. Han som var han blir sur. Vill inte leka mer. Hemma sitter nog pappan i kökssoffan och löser korsord medan mamman lagar mat. Hans favoritmat. Stuvade makaroner med köttbullar. Det osar från spisen och hennes fina förkläde lyser igenom fönstret. Familjen samlas för att äta. En dotter med röda kinder och löv kvar i håret. En mamma med sin varsamma hand. Och pappan som älskar sina tjejer.
Lucka lucka k lucka a lucka. Korsordspappa. Så sa han alltid och det glömmer jag inte. Lucka a lucka b lucka lucka. Mamma sa direkt oftast ordet. Hon kunde. Hon han. Hon kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar