ibland måste man få gräva lite djupare

Så som allt var innan det blev som det är nu. Innan de sköra trådarna hade brustit en och en och lämnat oss handfallna till verkligheten och dess kraft. Dess kraft som bokstavligt talat slängt oss ut för att falla fritt nerför ett stup utan botten. När allt är mörkt även inuti oss för ett tag. Fördämningen brast och vi blev fråntagna det vackra livet som var då. Livet hos en familj som inte gjorde annat än att älska varandra villkorslöst och innerligt. Livet då köksbordet var dukat med tre tallrikar. De liv då sträva stubbkinder rivdes i en kram från en pappa. Livet som det var innan det blev som det är nu. Innan vi blev två. Rädslor för framtid och dåtid. För ensam. För ensam är stark kan inte fungera alltid. För ensam är rädd och bunden hårt av sorg. Rädslor för livet som det blir när två bara blir en kvar. Rädslor för tårar på en kind som svider.

Lyckans liv, de liv när två blir en tillsammans. Längtan till framtiden och vad den erbjuder. Stora händer som stryker på ens rygg. Leenden som gör att världen stannar och alla rädslor är bortblåsta med orkankraft. Tunnelseendet som zoomar in mjuka läppar och sträva stubbkinder från en kärlekskille istället för en pappa. Mjuka morgonsteg på väg till kylskåpet och smygtittning med ena ögat när det vankas frukost på sängen. Älska. Älskas. Älska i en sommarsäng med öppet fönster.

Nej hörrni, livet är precis som det är nu. Sakna, älska.