Nu sitter jag i soffan vår för sista gången på en stund. Ett halvt år. Har otroliga svårigheter att ta farväl av något även om det bara är för ett tag. Får knusslande känslor i kroppen, svårt att tänka logiskt, blir orolig och lite ledsen. Så är det alltid, typ som resfeber. Hade så innan jag drog hit med. Idag var jag på hejdå-vin med Birte och fick ont i halsen efter för att det var faktiskt smärtsamt att säga hejdå till henne. Hon är så fin och bra och genuin och fantastisk. Kommer sakna henne så helvetes mycket. Det spelar liksom ingen roll att vi ses i sommar, det kommer vara tomt att inte knalla ner på Eurosko varje dag och snacka lite skit en stund. Det är väl det här med förändring och människans reaktion på den. Den ter väl sig olika för olika människor men förändring är en process kan vi väl komma överens om. Efter pappa försvann har farväl varit förknippat med sorg och hemskheter. Minns i början på mitt och Anders förhålande, när vi just hade flyttat in i den här lyan, så skulle han åka till Hoddevik över ett dygn för att surfa och jag blev helt hysterisk för att det inte fanns någon mottagning där borta. Jag kände mig övergiven och alldeles från mig av ledsamhet. Som att Anders lämnat mig. Jag grät och hade mig. Jag kan med det konstatera att jag oerhörd separationsångest. När tryggheten lagt sig som en varm pläd över mina axlar vill jag helst inte ta den av igen. Att säga hejdå till en plats eller en människa är som nyförälskelse för mig. Det är inte alltid en dans på rosor man kan bli så fruktansvärt desperat och oroad och ha panik för att man liksom älskar någon så himla mycket och det värsta som kan hända är att den människan bestämmer för att göra en illa. Usch, nä nu börjar jag nästan tåra till mig här. Viker in hovarna för ikväll, kanske hörs vi i Sverige nästa gång.
.... Hade mina norska bekantskaper.