Ett seriöst ett

Idag tog jag ett beslut. Inget kanske eller hoppas-beslut utan ett riktigt "skaka-hand"-beslut med mig själv. När klockan hade slagit tio och jag för trettioelfte gången hade tänkt på sätt jag kan bli smal på innan Costa Rica, när tankarna ENBART handlar om detta blev jag så in i bomben jävla trött på mig själv och min destruktiva sida. Den ätstörda sidan i mig som funnits i 12 år. Varje dag har den funnits där. Gjort mat till en fiende och ångest. Varit i mitt huvud var endaste dag. Varit som ett brev på posten VARJE gång jag ätit något som enligt mig är onyttigt. Och det är i princip allt. Varje dag har jag tittat mig i spegeln och klämt och tänkt att jag inte är tillräckligt fin eller smal. Inte tillräckligt smal. Inte ens nu när jag går och köper storlek 36 på HM, vilket är litet kan jag se den fina Fridan som står framför mig. Jag ser bara fett. Det är ett helvete och tar på tok för mycket värdefull energi från mitt annars så fina liv. Nu har det eskalerat eftersom min största rädsla är att Anders ska se mig i bikini och få panik och göra slut. Ja, det är sant. Jag har tänkt och tänkt och tänkt på vilket sätt jag kan komma undan att bada på Costa rica, inget skämt. Jag har gråtit och haft ont i hela själen inför den här resan som ska innebära lycka och förväntansfullhet. Den har jag grämt mig. Gjort att det fina försvunnit för jag kommer inte vara tillräckligt smal. Ja herregud folket. Nu är jag mycket privat och ärlig och säkerligen sitter en av mina 20 läsare där ute och känner igen sig. Nu har jag tagit ett beslut. Från och med idag och in i framtiden ska jag tycka om mig själv. Inga måsten om träning och mat ska finnas. Inga undanvridningar när Anders händer närmar sig min mage. Inget jävla tjat om att jag inte kan bada. Nu är det slut. Jag ska älska mig själv. Jag ska acceptera mina höfter med fett på och min mage som viker sig när jag sitter. Jag ska äta choklad om jag vill det utan att behöva rättfärdiga det för mig själv eller för andra. Jag ska fortsätta leva ett sunt liv som jag gör, träna ska vara roligt och inte bara resultatbaserat, choklad ska vara gott och ska inte betyda ångest. Mat ska väl för sjutton vara livets nöje. Jag ser på mig själv som en osund människa som bara vräker i sig. Men herregud när vräkte jag i mig sist? På Costa Rica ska jag gå omkring och vara nöjd och glad för jag är på en resa. Jag ska springa på stranden och träna men det är inget måste. Jag är liksom bara jag. Jag är ju ganska söt ändå. Detta kommer givetvis ta tid och kräva att jag TEKKEN-kickar bort en del tankar som ploppar upp och jag är medveten om att när man haft en ätstörning så finns den alltid kvar, men det är stopp på around the clock-tankar om hur jag ser ut. Stopp. 12 år senare liksom, men hey, bättre sent än aldrig va?