Ibland har man den där känslan. Den odefinierbara känslan av jag-vet-inte-vad-men-något. Jag bär på den nu. Väntar på något, på någon. Alltid när något är på gång som kanske på ett eller annat sätt kan förändra mitt liv så svävar mina tankar iväg till pappa. Som jag saknar pappa. Finns inte så mycket mer att säga. Bara känslan av att något fattas en. Speciellt när något kul är på gång. Vad skört allt är. Livet. Döden. Mina ögon är trötta idag. Kanske är det en förkylning på gång. Annars blir jag trött. Ibland okontrollerat trött när något gungar i min värld. När pappa var sjuk somnade jag på konstiga ställen hela tiden.