Jag sitter med en glittrig cupcake i min hand. Jag sitter med en glittrig cupcake i handen och jag fick just chockhöra pappas begravningslåt på ett julbord. Hur får man cupcaken att glittra? Kommer på att vi sålde sådant på en butik jag jobbade för långt bak i tiden. Jag sitter med en glittrig cupcake i min hand och mascaran rinner på kinderna. Den skulle vara vattenfast. Mitt hjärta är krossat till den grad att jag VET att det blöder från tån. Att det splittrats så jävla långt ner att det blöder från tån. Jag fattar aldrig hur man får till swirlet i glasyren på cupcaken. Ordet cupcake för övrigt. Tunneln (tunn-elln på norsk) svishar förbi och inte fan vet jag. Jag sitter med en glittrig cupcake i min hand och samtidigt som min hjärna tänker logiskt jobbar mitt hjärta för att lyfta handen och fånga hans. Hjälp mig. Det där var tungt. Det där var det jag väntat på i tre år. Att bli "typ" överrumplad. För det blev jag inte. Jag hörde på en gång när hon satte på albumet. Väntade med sönderbitna kinder till sista tonerna i låt nummer tre innan jag med ett leende gick ut och "tog luft". Innan första tonerna lydde till låten. Låten som jag inte kan höra. Kan inte. Speciellt inte på ett julbord. Tog hårt. Svepte ett glas vin och smsade Anna. Ville ha en vän där och då. Behövde det. Nu är det gjort, men jag satt med en glittrig cupcake i min hand och var vilsen.