Något jag inte reflekterat över speciellt mycket förut i sorgen för pappa är hur tiden går och hur tiden förändrar mig. Såg just en video från 9/11-minnesstunden där en kvinna höll i porträtt på sin man och på bilden var han ung men hon såg så mycket äldre ut. Tio år har ju gått så det är inte konstigt men det blev väldigt tydligt för mig. Tittar på bilder på mig själv och ser hur mycket äldre och vuxnare jag ser ut nu jämfört med då. Tänker att jag vill att pappa skulle se mig nu. Att jag utvecklats och att de har tre åren har gett mig mycket, att jag gjort mycket. Rest, fått lägenhet, skaffat kille, allt sånt. Känns som att det hänt mer under dom här åren än någonsin. Och det får han inte se. Aldrig. Det är sorgligt. Och att jag inte kommer ha kort på oss mer än från då. Då när han slutade se ut för han försvann men jag fortsätter och utvecklas. I morgon flyttar vi till Norge igen. Kanske är det därför jag är extra känslig idag.