sengångardag

I morse när jag och Anders låg och gungade stillsamt i en hängmatta på vår enorma terass (skryt) så ser jag i blickfånget något som rör sig bland grenar och blad långt upp i ett stort träd som står i trädgården. Jag lägger ett vant öga (vill påstå att jag har det i mig att kunna se eller rättare sagt spotta djur) och fokuserar blicken på det beiga lilla luddet, jag lutar mig framåt, sakta, stilla, tyst tills jag är helt säker. "En sengångare, det är för fan en sengångare i trädet", nästan väser jag fram. Anders blir yberstressad (sjukt störigt att jag inte kunde göra ett u med två prickar över där) och vill upp fort som tusan ur mattan, men det går inte, det blir bökigt, vi nästan välter, Danne och Emma försöker lokalisera den medan jag och Anders gungar fram och tillbaka i mattan. I en minut blir hela gruppen stressad och kaos utbryter nästan. Efter slit och stök är vi båda uppe och ett lugn, stillhet och en tystnad sprider sig bland oss när vi ser den vackra, långsamma varelsen som bestämt sig för att bo i vår trädgård chilla rejält i en gren. Det blev som med kolibrisen, ett meditativt ögonblick för mig. Jag kände nåt. Visste ni att sengångare var lika stora som elefanter för sisådär 20 miljoner år sedan?

I eftermiddags åkte vi till ett rescuecenter för sengångare, de hade stängt men det hindrade inte mig för att "lirka" upp dörren in till deras boende så gick vi in. Jag blev mest ledsen för det var inte ens stort och den ena sengångaren sträckte sin hand mot de målade löven hela tiden för han trodde att de var på riktigt. Nu blir jag tårögd och bestämde mig snabbt för att absolut inte besöka det stället igen för en tur även fast det finns sengångsbebisar.

Sen åkte vi till en strand som vi hitta och efter det på en chokladfarm men de bilderna får ni en annan dag.