Det har gått för långt med alla småtjejer som strävar efter att insjukna i den förmodligen dödligaste sjukdom som finns. Skinnytips finns i de flesta bloggar just nu och det triggar igång deras små hjärnor. Det är coolt att inte äta, det ger pondus att vara en pust i vinden.
Jag kanske säger emot mig själv i det här fallet, hela grejen med Thinspo och Pro Ana fascinerar mig rätt mycket och jag tittar ofta på smalbilder och drömmer om lite mer markanta revben. Men aldrig någonsin skulle jag vilja vara sjuk igen. De förstår inte att det är en sjukdom. Inte ett tillstånd, en sjukdom. En av fyra med anoerxia dör. Det är 25%. Som dör. Många fler än så blir aldrig helt friska. Det är sorgligt. Efter man haft något sånt sitter det alltid kvar, det finns alltid, inga undantag en ångest när mat kommer in i bilden. Att äta är inte bra, känna sig mätt är inte bra. Man gör det, svullar och äter men det ger alltid en tanke på hur man ska få bort det ut kroppen. Jag kan inte förstå hur såna som Carolina Gynning som har ett stort inflytande och som är en förebild till unga tjejer kan gå ut på sin blogg och skriva tips på hur man inte äter. Att folk inte förstår. Anoerxia smittar, visste ni det? Det gör det. Jag satt och skvallrade tips med en skolkompis när jag var inne i det där. VI hjälpte varandra. Dokumentärer på TV som ska skrämma, de sporrade istället. Minns en där en tjej berättade hur hon gjorde för att undvika att äta med familjen, de visade hennes nästintill obefintliga kropp och jag och garanterat fler med mig blev peppade istället för rädda. Man skräms inte av det. Inte alls. Eftersom det är en sjukdom som sätter sig på hjärnan. Jag kan sakna tiden med smala ben och insjunkna ögon, och jag kan verkligen sakna disciplinen, jag kan ofta avundas folk som har den kvar. Och det är ju precis det som är problemet, det går aldrig att bli helt frisk om man hela tiden utsätts för det. Jag hoppas verkligen att det blir förbjudet, att bloggarna stängs av, att man går emot det här sjuka idealet som formar våra små på tok för tidigt. Det skrämmer mig. Man ska inte behöva oroa sig för bilringar när man är 10 år. Trots min önskan om en smal kropp vill jag verkligen propagera emot det som händer.
Jag är riktigt jävla upprörd över det här.
Det här är nog det sundaste inlägget om vikt jag nånsin skrivit. Och jag menar det. Stranden nalkas för mig snarare än sent och jag ska göra allt jag orkar/vill för att bli mer fit. Jag ska inte sträva mot smalare längre, jag vill bli tonad, tränad istället, min benstomme är den den är, det går liksom inte att smalna av skelettet. Jag börjar inse, att vara smalfet är nästan fulare än att vara lite mullig. Med det sagt tycker jag det är viktigt att leva sunt, man ska inte trycka i sig onyttigheter varje dag, eller inte röra på sig, det är nyckeln till allt. MEN, man ska kunna äta något man tycker är gott ibland utan att den där ångesten ska komma på besök. Ätardagar hr jag hört folk ha men jag tror kanske att längtan blir för stor och att man överkonsumerar den dagen då, är det inte bättre att då äta lite choklad en tisdag om kroppen vill ha det. Fan alltså. Upp till kamp för vi vackra kvinnor där ute. Är ni med mig?!
Visste ni förresten att någon tidning i Hollywood har utsett Christina Hendricks till årets fetaste? FET!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar