Ambivalenta vacklande tankar en tisdag.

Ibland, rätt ofta är det så svårt. Valen i livet som hela tiden ska bejakas, väljas, analyseras på förhand. Ibland bara surrar det som en durande lampa i ett hörn. Jag letar i dimman, simmar i oklart vatten, fastnar i kvicksanden. Jag vet inte vad jag vill. Vad vill jag? Måste man veta. Är det NU det dags att göra vett av livet. Det vett som omkring anser vara det. Jag blickar mot hösten och ser mig själv med näsan i en bok. Studerandes. Det börjar bli verklighet och närmre och då känns det inte rätt i hjärtat längre. Det känns rätt att vara här. Här i lugnet där det som vaggar en till sömns är smattret från regndroppar på fönsterblecken istället för motorljud och gapande folk på ett torg. Men så andra sidan, den finns ju alltid där. Vännerna, mamman, staden som skulle bli min 4-ever. Den andra sidan låter mig se min ålder ticka uppåt också, den påminner mig om barnen som förhoppningsvis kommer i framtiden, den visar mig ett hus med en vit trappa ute på landet, den visar en bil och ett jobb som inte tar upp livet ur mig. Men. Men, men men. Inte nu, jag är inte redo. Vill ta ett år till med liv som inte innehar stress, ett år till där nya platser låter mig utvecklas och mogna, där nya erfarenheter och upplevelser blir min skolbänk. Dit där jag kommer lämna fullfjädrad och färdigutbildad i det livet. Det livet som jag vill.

Egentligen vill jag ju bara få skriva ord som betyder nåt som jobb.