Midsommar. Vackra, fina midsommar. Sådana stunder då man inser hur lycklig man är och så tänker man att man är lycklig så att man nästan förstör ögonblicket. Ni förstår. Jag älskade att se ut över havet, bergen, fyren, vännerna. Mina vänner här. I det här landet. Mina nya vänner som är så viktiga. Jag inser när jag ser på Anders att han verkligen har hela mitt hjärta i sin hand. Vi har det så bra att jag måste komma ihåg att andas när han entrar ett rum. I morgon åker jag hem, sen till Norr för att säga farväl till min lilla, lilla mormor.

Hej!

Visst är jag snygg på bilden?
Igår grät jag. Idag skrattar jag. Åker till Frankrike på surfcamp i aug. PEEEPPPEN. Ni förstår. Igår var jag ledsen och inget kunde få mig gladare. Dessa svingar alltså. Pju.

Sen sist

Yes, jag spelar ett blåsinstrument. 

Nu ska jag till läkaren. Hemlig åkomma. *bloggtjej*

Stockholmet

Har varit hemma i Stockholm. Påtat i lägenheten. Kramat på mamma och hängt med den här lilla korven. Hon börjar bli stor. Hittade massa kort på när jag bodde med henne och Emsan och då var hon tre år. Vad hände?

Köpte en Iphone också. Lyckan.

Köpte Acnebralla. Hello!

Smygfotade lilla mor i solen. Wadap! 

Kunde icke bestämma mig för färg. Bam! 

Drack alkoholhaltigt med favorit-Robin! Jeej. 

Mot sommarstockholm

Well, bye, bye now Ålesund. 

rolling in the deep

När jag blundar slungas jag tillbaka till tiden och dagen och sorgen. Till tiden innan, till den dagen vi fick veta att han var sjuk, till alla kvällar jag suttit och grubblat och bölat och undrat, till begravningen, fina begravningen som var perfekt. Den man inte ville skulle ta slut, för vad händer då? Då skulle man gå vidare. Jag har gått baklänges. Tänker på dåtid istället för nu eller framtid. Vill minnas mer och se mer. Få krama ut det där sista igen, handtryckningarna som han gjorde i slutet, det var hans sätt. Säga, pappa jag älskar dig. För då skulle han svara Jag älskar dig också lillknodden. Lillknodden, det var hans ord till mig. Och varje gång han skulle öppna paket på jul och födelsedag så tog han paketet till sig retades med oss andra. Han öppnade sakta och visade ingen samtidigt som han sa Oooo, oj oj oj. Så la han ner paketet med papper kvar tills vi började gapa i bakgrunden. Visa, visa. Han var en luring pappan min. Ibland när jag kom hem från skolan hade han hukat sig innanför dörren och när man öppnade röck han tag i benet. VOOOFFF!! Ja skrek och hoppade som en tok. Vi satt i kökssoffan och pratade mycket. Pappa lät aldrig nån köra hans bil heller. Att köpa bilar de gillade han. Nytt och stort. När jag va mindre stack han till mig pengar när mamma inte såg. Säg inget till morsan sa han. Och de gjorde jag inte. En gång fick jag tre starköl som han gömde i en låda utanför dörren. Det tog han en timma att cykla till Skärmarbrink när jag bodde där. Vi skulle öla och han tog cyckeln. Ingen kondis. Han skulle ut med grannarna en gång och springa. Men han kom bara till bron. Kanske 200 meter, sen pallade han inte. När han släckte ciggen så kunde han göra det med fingarna. Han kunde till och med ta in en brinnande cigg i munnen. Partytricks. Och trolla det gjorde han. Ofta framför mina polare. Jag skämdes för det när jag var trotsig tonåring. Jag minns honom nu. Hans rörelser och maner. Och våra blickar till varann. Talande blickar. Det minns jag. När han va tomte en gång så sa jag, "du har likadan klocka som min pappa", men jag fattade inte att det var han. Tänker på att jag tvättade hans arm, stod med ryggen mot fönstret och ljuset från grannar blänkte. Då tänkte jag. Här ligger en döing. Min pappa dog just, kollar ni på en film eller vad gör ni? Jag och mamma åt mat i köket när han hade dött. han låg kvar, sen tittade vi till honom. Klappade honom. Då andades han inte längre och munnen hade åkt in. Som det gör på en död människa. Grått och gult blev fägen på huden. Och kalla fingrar. Mamma sa några timmar innan att hans ben var kalla o blå. Vad menas med det? Att man dör snart eller? Mm så var de. Då somnade jag på soffan till hans rosslande andning. Jag sov en timma ungefär. Jag sov mycket, somnade på sjukan i en hård stol också. Kroppens försvar fick jag höra. Jag hör mig själv säga Nej innan jag satte mig i mammas knä. Min hand på hans arm, strykande fram o tillbaka. Tre djupa andetag. Läskigt hur ansiktet krymper ihop och kämpa, hur det låter som en kaffebryggare när kroppen kämpar in i det sista. Blunda sa mamma. Jag blundade.

Man återupplever andra döda när en ny dör. 

I morgon åker jag hem till mamma. 

Vila i frid

Tillsammans med morfar går ni hand i hand. Ditt minne kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Jag ska sakna dig. Minnas dig. Tänka på dig.

Idag är mina tårar dina.

God natt vackra mormor.

Highly sensitive person

Den här artikeln tipsade min mor mig om för några veckor sedan. Hon trodde att jag kunde känna igen mig. Igår läste jag den och insåg på en gång att det där är jag.

Att vara en högkänslig person är inte en diagnos, inte en ny bokstavskombo, det är så jag är.
Jag tänkte att ni som är mina nära vänner kan läsa detta och på så sätt kanske förstå mig lite bättre. Ibland, ganska ofta har jag undrat varför jag kan bli så himla ledsen eller besviken så lätt.

Jag har varit såhär sedan jag var liten.

Ibland är de det bästa som finns för jag svämmar över med empati och bryr mig så mycket om folk. Ibland är de det värsta som finns för när jag tänker på att det någonstans i världen ligger någon och dör prick nu blir jag ledsen på riktigt, och när jag ser minsta sorgligt på TV kan de påverka mig hela dagen.

Det är inte för intet jag gillar ruset av lugn man får av vissa piller. App, app, app, detta betyder inte att jag tar piller som lugnar ner mig mer än när jag flyger eller mår jättejättedåligt, jag gillar ju två-glas-vin-känslan lika mycket fast den är stark.
Ibland är det bara skönt att inte känna något när man alltid känner så mycket.

By the way

Denna på repeat. Alltså. Repeat.
Hela tiden.

Hur bra är den, egentligen? Fucking fantastic.