Den här artikeln tipsade min mor mig om för några veckor sedan. Hon trodde att jag kunde känna igen mig. Igår läste jag den och insåg på en gång att det där är jag.
Att vara en högkänslig person är inte en diagnos, inte en ny bokstavskombo, det är så jag är.
Jag tänkte att ni som är mina nära vänner kan läsa detta och på så sätt kanske förstå mig lite bättre. Ibland, ganska ofta har jag undrat varför jag kan bli så himla ledsen eller besviken så lätt.
Jag har varit såhär sedan jag var liten.
Ibland är de det bästa som finns för jag svämmar över med empati och bryr mig så mycket om folk. Ibland är de det värsta som finns för när jag tänker på att det någonstans i världen ligger någon och dör prick nu blir jag ledsen på riktigt, och när jag ser minsta sorgligt på TV kan de påverka mig hela dagen.
Det är inte för intet jag gillar ruset av lugn man får av vissa piller. App, app, app, detta betyder inte att jag tar piller som lugnar ner mig mer än när jag flyger eller mår jättejättedåligt, jag gillar ju två-glas-vin-känslan lika mycket fast den är stark.
Ibland är det bara skönt att inte känna något när man alltid känner så mycket.
Hej på dig!
SvaraRaderaJag håller med dig, kände också igen mig i beskrivningen av HSP i artikelserien. Det var en stor lättnad, precis som när jag fick min Aspergerdiagnos härom året. Att veta att jag inte är/varit "knäpp" eller "konstig", som alla hävdade när jag gick i skolan.. Kramar Lottie