För ett år sedan

För snart ett år sedan skrev jag Detta inlägget. För snart ett år sedan bestämde jag mig för att aldrig mer låta ätstörda tankar äta upp min vardag. Tänkte jag skulle återkoppla, mest för min egen skull. Ett år har gått och jag har mått så JÄVLA bra i kroppen. Jag har tänkt på vikten under året men inte en enda gång har jag låtit tankarna ta över. Inte en enda gång. Jag har varit så himla stark. Jag är okej. Tycker fortfarande att jag kan gå ner ett par kilo men inte på ett destruktivt sätt. Inte så att jag inte äter eller får ångest om jag gör det. Jag tränar, är sund, svullar ibland och det är så befriande att inte behöva tacklas med spökena efteråt. Jag är inne i en rejäl träningsperiod men den har inget alls med mat eller ångest att göra. Inget. Fan alltså, vad bra jag är.

Oj oj oj

Haha, den svenska versionen. Jag skrattar högt.

Konstigt, knasigt och kul hotell Sundsvall 2011. Vi bodde i en dröm. Vita skira gardiner och fluff. Så kom man ner och så var det som värsta puben. Typ.

Alltså det roligaste. Kolla. Hur kul?

Förr precis som nu även om det var då.

Så som allt var innan det blev som det är nu. Innan de sköra trådarna hade brustit en och en och lämnat oss handfallna till verkligheten och dess kraft. Dess kraft som bokstavligt talat slängt oss ut för att falla fritt nerför ett stup utan botten. När allt var mörkt även inuti oss för ett tag. Fördämningen brast och vi blev fråntagna det vackra livet som var då. Livet hos en familj som inte gjorde annat än att älska varandra villkorslöst och innerligt. Livet då köksbordet var dukat med tre tallrikar. De liv då sträva stubbkinder rivdes i en kram från en pappa. Livet som det var innan det blev som det är nu. Innan vi blev två. Rädslor för framtid och dåtid. För ensam. För ensam är stark kan inte fungera alltid. För ensam är rädd och bunden hårt av sorg. Rädslor för livet som det blir när två bara blir en kvar. 

Glömde säga, for you fur lovers

Såhär ser det ut varje år då över en miljon minkar slaktas för vår fåfängas skull. Eller förlåt, slaktas är nog fel ord, flås menar jag. Såg en mink vid vattnet för någon vecka sen. Den var söt och nyfiken. Skulle aldrig kunna döda den.

En liten funderare

Är i en extrem insomniaperiod igen. Vill inte äta sömnpiller varje kväll, mest för att jag inte vill att de ska ta slut för då måste jag gå till legevakten igen och brottas med en osympatisk kvinna med skägghår på hakan. Men också för att jag vill att det ska gå utan. Nu är klockan inte ens tolv men jag är SÅ trött, har inte fått sova på många nätter, så min kropp säger "gå och lägg dig" men när jag ligger ner går det inte. Jag blir tokig. Sliter mitt hår som matadoren i Ferdinand. Förstår inte. Jag tränar, äter bra, jobbar, gör de mesta rätt för att få en god natts sömn men jag kan inte fånga den för ens i gryningen.
Det var bara det.

regniga perronger och måndagsöl

Jag minns det som igår. Minns hur jag med ingen impulskontroll bara sa det.
Vi låg i en säng på golvet och såg på film. Hade varit tysta och helt inne i filmen. Kanske hade våra ögon om man hade tittat på dem inte gett någon ting tillbaka.
Sen pratar vi, om ingenting. Kanske säger du "är inte det han jag såg i den andra filmen?" Jag svarar "jo just det i den där med stranden, jag älskar dig".
Det blir tyst. Stämningen blir påtagligt stel. Så stel att det känns som att stämningen är en bänkskiva som jag kan hiva mig upp på. Boxa mig förbi alla känslor som gör rummet pyttelitet och sen vara ute i friheten. "Vad sa jag?". Det bara kom. Mitt i en mening kom det, dagen före vår 6-månadersdag.

Nu är det tyst i rummet och har säkert gått flera minuter (läs sekunder). Sen öppnar du munnen. "tack min älskade flicka".
O.herre.gud. Jag har gjort bort mig. Varför sa jag det? Varför har jag aldrig någon impulskontroll? Känner hur jag styvnar till i famnen. Ögonen blir fasta på en punkt. Jag får inte visa att jag bryr mig. Sen vänder du dig om, lägger dina händer om mina kinder och säger "jag älskar dig med min flicka".
Igen, o.herre.gud. Nu lättar stämningen upp sig och jag schvungas iväg upp mot himmelen och hamnar på ett rosa moln. Där sitter jag kvar än idag. Två år idag med Anders. Två år av pirrande kroppsdelar, åtrå, kärlek, känsla, trygghet, inspiration. Två år och jag har inte ens börjat att komma ner på jorden igen. Älskar dig!

ytligheter

Jag har inte borstat håret på flera år. Alltså jo, men kanske två gånger i månaden max. Hade inte ens med mig en till Costa Rica. Nu har jag köpt någon bra, fancy borste och mitt hår känns som silke. Vilken uppfinning. Borsten alltså. Tror jag kommer börja typ två gånger i veckan, eller kanske varje dag. Klappar mig själv i håret hela tiden och vill att Anders ska känna. Kom och känn, helt sjukt lent ropar jag och han ba, Åkej.
Detta är en speciell vecka, men varför då återkommer jag om när dagen infaller. Nu går jag till jobbet, älskar jobbet.

Happy father's day

När man är liten och trött behöver man nån som stoppar om en och kramas litegrann, för ibland är man rädd, det känns ensamt och då är det skönt att få hålla nån i hand.
Och även när man blir stor och så väldigt klok så kan det hända att allting går på tok och fast man vet bäst, som vuxna gör, så är man ängslig när ingen ser och hör.

Grattis på fars dag saknade, saknade pappa. Det finns INGEN som du.